Nu är det augusti och semestern är slut. Jobb, förskola och skola sätter i gång igen. Hösten med rutiner och krav, väckarklockor och scheman. Det är ett pussel att få ihop för de flesta föräldrar. Men för vissa är det svårare än för andra. Det finns helt enkelt ingen barnomsorg när de jobbar, och de har inte heller någon självklar rätt att få det.
Familjepolitik och barnomsorgens utformning är en central del av den svenska arbetsmarknadsmodellen och målet om full sysselsättning. Det måste vara möjligt för alla, oavsett yrke, att arbeta och ha familj. För att kunna försörja sig själva och för att bidra till vår gemensamma välfärd.
LO:s årliga rapport ”Sveriges Jämställdhetsbarometer” har tittat närmare på hur väl de svenska familjepolitiska stöden för att kombinera arbete och familj fungerar ur ett klassperspektiv. Inte vidare väl, visar det sig.
De familjepolitiska stödens utformning präglas av en idealtyp. Hårdraget kan man säga att politiken formats av en norm om en heltidsanställd förälder med kontorstider, förlagd till vardagar. Det speglar inte verkligheten för många föräldrar i LO-yrken. Tvärtom.
Bland framför allt kvinnor i arbetaryrken är korta och osäkra anställningar, med arbetstider på kvällar, helger och nätter vanliga. Endast fyra av tio arbetar dagtid på vardagar. Ungefär hälften av kvinnorna i LO-yrken arbetar deltid. Bland dem är andelen som arbetar vanliga kontorstider ännu lägre, bara tre av tio.
Anställda i LO-yrken har dessutom mycket litet eget inflytande över när och var arbetet ska utföras. Undersköterskan och industriarbetaren kan inte jobba igen hemma på kvällen. Behovet av barnomsorg på andra tider än vardagar är med andra ord stort.
Trots möjligheten till statsbidrag har även antalet kommuner som erbjuder barnomsorg utanför kontorstider minskat sedan 2018.
LO:s rapport visar att trösklarna för att få barnomsorg utanför kontorstider är höga. Skollagen säger att barn ska erbjudas barnomsorg i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete. Men kommuner är inte skyldiga att erbjuda barnomsorg på kvällar, helger och nätter. I stället ska man sträva efter att erbjuda barnomsorg dessa tider, och för att underlätta utbyggnaden kan kommunerna ansöka om statsbidrag.
Antalet kommuner som har barn inskrivna i barnomsorg utanför kontorstider ökade under början av 2000-talet, liksom antalet barn. Som mest var 5 807 barn inskrivna år 2018 men sedan dess har antalet sjunkit markant, med drygt 2 000 till 3 785 inskrivna barn år 2021. Trots möjligheten till statsbidrag har även antalet kommuner som erbjuder barnomsorg utanför kontorstider minskat sedan 2018. I dag är det drygt en tredjedel av kommunerna, 101 av 290, som inte erbjuder barnomsorg på kvällar, helger och nätter.
Vad beror minskningen på? Är det helt enkelt så att föräldrars behov av barnomsorg dessa tider har minskat? Flera saker talar emot det. För det första kan vi i SCB:s mätningar under de senaste åren se en ökning av andelen förvärvsarbetande som arbetar kvällar, nätter och helger. Det gäller både arbetare och tjänstemän. För det andra visar undersökningar och vittnesmål på de hinder som finns för att få en plats till sitt barn, även i det fall kommunerna erbjuder barnomsorg på obekväma tider.
För att få rätt till barnomsorg utanför kontorstid kan kommunerna ställa vissa krav. Vanliga krav är att det ska finnas ett regelbundet och kontinuerligt omsorgsbehov och att barnomsorgen inte kan ordnas på annat sätt. I praktiken innebär det att föräldrar som arbetar kvällar, nätter eller helger först hänvisas till att söka informell eller privat betald hjälp innan de kan få tillgång till offentligt subventionerad barnomsorg. En utvärdering från Skolinspektionen år 2016 visade på stora brister.
Var tredje kommun som inte erbjöd barnomsorg på kvällar, nätter och helger hade tagit ett aktivt beslut att inte göra det. I flera kommuner anpassades barnomsorgen inte efter föräldrarnas faktiska behov, utan den präglades av långa väntetider, svårigheter att ändra vistelsescheman eller helt enkelt otillräckliga öppettider.
Förändrade arbetsscheman som inte går ihop med kraven på framförhållning i anmälan. Kraven på ett regelbundet och kontinuerligt omsorgsbehov på fasta tider går sällan att kombinera med en timanställning eller ett vikariat. Den som tackar nej till en plats på grund av långa avstånd eller fel tider kan förlora sin plats i kön.
Slutsatsen är att tillgången på barnomsorg utanför kontorstider inte anpassas efter föräldrars faktiska behov, och att efterfrågan osynliggörs.
Nu är det augusti och snart är det val. Tillgången till barnomsorg på kvällar, nätter och helger är en fråga för varje kommuninvånare och politiker som vill ha en fungerande välfärd, industri och handel. Även arbetare måste ha rätt till barnomsorg när de arbetar. Det är inte en lyx, det är en förutsättning för att hela Sverige ska leva.
Joa Bergold är utredare på LOs enhet för samhällspolitik.
