Annons:
Annons:

Jimmy Jansson: Kan vi hitta känslan av en Volvo Amazon igen?

Stor bild: Bene Riobó

Jag har köpt en gammal Amazon. Med lister och krom. Men varför? Har inte tid för att skruva, även om jag kan. Min fru Lisa var dessutom måttligt imponerad av min idé.

Jag har processat detta med att köpa ett stycke industriell kulturhistoria länge. Drivkraften är oklar. Kanske något reaktionärt? Ålderskris? Behov av att förbättra något från förr? Något robust i en skakig tid? Kanske är det känslor, bilder och uppfattningar om ett Sverige som ofta aldrig funnits. Där tidens tand låtit tråkigheter erodera ur vårt kollektiva minne och kvar är det positiva. Det som kroppen inte är programmerad att förtränga. Bilen är från 1965. Jag är född 1978. Jag kan bara gå på hörsägen. En känsla uttryckt i plåt, gjutjärn och ljusblå galon.

Oavsett så bär Amazonen något ursvenskt. Många har en relation till den. Bilen som tog svensk export ut i världen. Som när den lanserades var ett under av trafiksäkerhet. Först ut med trepunktsbälte! Fram åtminstone. Nu kan den nog mer beskrivas som en formidabel dödsfälla. Allt var inte bättre förr. Men den är sannolikt tillverkad av stål från de svenska gruvorna så att kvinnor och män kunnat arbeta, få lön, ställa mat på bordet, betala hyra och förverkliga någon dröm. En bil som gett frihet och bidragit till någon sorts folkhemsbygge. Till tillväxt och resurser att fördela till välfärd och jämlikhetsreformer. Visst har bilen bidragit med utsläpp men den är ändå inte slit och släng. Vad håller i 50 år i dag? 

Den rullade ut från fabriken i en tid av framtidstro. Könsrollerna var unkna, sociala problem och våld fanns då som nu. Men det pumpades inte ut för att jaga klick, reaktioner och risk för att trigga fler. Vi matades inte intravenöst med otrygghet, även om den fanns där. Vi var ett samhälle som ville bygga något bättre. Barn satte inte en kula i huvudet på någon för småsaker. Däremot slog vuxna oftare ihjäl varandra, ofta på fyllan. Visst fanns turbulens. Det kalla kriget. Men människor såg förbättringar i vårt land. Satsning på bra bostäder för människor att ha råd med. Inte stadsdelar med hyror som äter upp inkomsten, präglade av segregation och otrygghet med arbetslöshet som norm. Jämställdheten skulle förbättras genom kamp. I dag består den i att inte tappa mark när hedersförtryck och konservativa värderingar tar plats.

Allt var inte bättre förr. Vår standard, livslängd, utbildning, hälsa, ja det mesta är mycket bättre i dag!

Allt var inte bättre förr. Vår standard, livslängd, utbildning, hälsa, ja det mesta är mycket bättre i dag!

Amazonen minner om en känsla och vilja för ett land som tillsammans vill uppåt och framåt utifrån sin tids stora och små problem. Det är en annan tid nu. Kan vi hitta känslan igen?

När jag sitter bakom den hårda och stora ratten utan servo, på både styrning och broms, så är det på riktigt. Jag får jobba lite för att komma fram. Krockar jag så spetsar i värsta fall rattstången en i magen. Starkt incitament att köra lugnt. Jag måste vrida på huvudet, det finns ingen backkamera. Blir det varmt öppnar jag fönstret. Mer oförlåtande, mindre tyst. Amazoner luktar på ett visst sätt. Lukten av folkhem? Dagens bilar är bättre, säkrare och snällare mot miljön. Men var är känslan av att komma framåt tillsammans? Robusthet och jävlar anamma? Lite kaxigt självförtroende och djärv design? Oförställd närvaro och kontakt med verkligheten? Det där äkta och svenska? 

Den sportigare varianten hade ett S i emblemet. Ta med det ni som är på kongress. Känslan av trovärdighet, vilja och framtidstro. 

Ett modernt folkhem. Hur luktar det? 

Jimmy Jansson