Jenny Åkervall: Viktigt att påminna om SDs rasistiska grund

För en tid sedan hade jag förmånen att lyssna på Expressens grävreporter David Baas. Han har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att granska och skriva om Sverigedemokraterna. För det har han vunnit Stora journalistpriset, Advokatsamfundets journalistpris och Guldspaden två gånger. Han har skrivit två böcker om Sverigedemokraterna, nu senast ”Segra eller Dö” (2022), och har gjort så många avslöjanden om SD att han har fått ett ord uppkallat efter sig: att bli ”Baasad”.

Baas genomgång av SDs ideologiska rötter och hur de kommer till uttryck i dag via företrädare och koppling mellan dåtid och nutid är förmodligen den bästa som har gjorts.

Det är viktigt att ständigt påminna om och återkomma till dessa sanningar om det tankegods som Jimmie och hans killkompisar gärna håller för sig själva. Det är inte minst viktigt för oss Socialdemokrater att känna till SDs historia och drivkrafter. Vi behöver förstå varför SD nu lyckas locka breda väljargrupper – väljare som annars kanske skulle ha röstat på Socialdemokraterna.

Vi behöver förstå varför SD nu lyckas locka breda väljargrupper – väljare som annars kanske skulle ha röstat på Socialdemokraterna.

Fem fakta om Sverigedemokraterna är av särskild betydelse:

1. SD är en nationalistisk rörelse sprungen ur den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa ideologiska rötter har i högsta grad präglat även den nuvarande partiledningen.

2. BSS retorik utgick från ras. Sverigedemokraterna insåg att det inte gick inte hem i breda folklager och som ett resultat modifierades retorik i det nya partiprogram som Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson skrev 2003. De lanserade nya – lånade – politiska uttryck som ”folkhemmet” och ”ekonomisk trygghet för svenskar” för att nå en bredare väljarmålgrupp. Men de lanserade också en ny syn på svenskhet: den ”öppna svenskheten”. Istället för att betona hudfärg framhölls nu att det viktigaste är att invandrare tar till sig svensk kultur och svenska värderingar. Ekonomiska dimensioner av invandringen framhölls framför uppblandningen av folket. Allt med ett tydligt mål att kunna nå väljare som de upplever längtar efter det ”gamla” Sverige.

3. Det går dock att ifrågasätta om SDs ledning verkligen tror på ”öppen svenskhet”. De tycks snarare se på samtiden som en existentiell kamp, där det svenska folket är på väg att utplånas. Samhället ska byggas genom att ett kulturellt enhetligt svenskt folk lever tillsammans. Därmed är de inte emot invandring av ekonomiska skäl, utan av ideologiska. Det är den ”sanna” – av SD själva definierade – svenskheten, att vi förblir en (konservativ) enhet, som är central för partiet. Och den svenskheten är nu hotad. Om den ”svenskheten” går under så kommer även unika svenska värden att gå för evigt förlorade. Att bevara Sverige ”svenskt” trumfar också all annan politik, som är förhandlingsbar och endast spelbrickor för att nå det högre målet.

4. Även om SD har anpassat retoriken så är nationalismen en kamp­ideologi. SD hade under många år svårt att få genomslag för sin politik. De bojkottades av medierna och av andra politiska partier. De upplever själva att de fått kämpa i motvind och denna kamp är del av deras bränsle och självbild. De kommer aldrig vika ner sig. Detta ger dem trovärdighet då väljarna ser att de enträget hållit fast vid sina principer, trots motgångar. De har också fått en underdogstämpel, och många väljare uppskattade inte att partiet ”frystes ut”.

5. SD är starkt toppstyrt. Partistyrelsesammanträdena är informationsmöten. Den nuvarande partiledningen har majoritet i det verkställande utskottet och fattar beslut i mejlkedjor. Åkesson och hans närmaste misstror alla som inte ingår i den lilla kretsen. Och i den kretsen har inga kvinnor plats.

Det man kan fråga sig är förstås om de som röstat på SD är medvetna om partiets verkliga agenda.

Det man kan fråga sig är förstås om de som röstat på SD är medvetna om partiets verkliga agenda. Det är inte osannolikt att många lockades av kritiken mot en allt för liberal migrationspolitik. Men det var knappast den existentiella kampen för att göra Sverige etniskt svenskt som attraherade stora väljargrupper i förra valet.

Däremot kan etnicitet ha spelat en viss roll för en del av framgångarna i vissa väljargrupper. Det har varit budskap som ”du är viktig, du är värd någonting, du har rätt till saker – för du är etnisk svensk. Det är det enda kriteriet du behöver uppfylla.” Identitetspolitik i sin renaste form alltså. Det är kraftfullt.

Här finns möjligen en läxa att lära för socialdemokratin. Uppenbarligen har Socialdemokraterna inte lyckats få vissa väljargrupper att känna sig sedda och värdefulla. Förvisso inte för att de i första hand är svenskar, utan för att de är människor. Ofta, åtminstone initialt, hörde de till grupper som på ett eller annat sätt upplevde att privilegierade grupper drog ifrån, och att de själva ”lämnades efter”. Den utvecklingen accelererade under perioden 2006-2014, de år då SD växte sig starkast. De år då Ulf Kristersson och hans regeringskamrater i alliansregeringarna såg till att öka klyftorna allt snabbare.

SD sitter nu i en guldsits. De styr regeringen och kan ta åt sig äran för det som går bra – men behöver samtidigt inte ta ansvar för alla tuffa beslut. Sverigedemokraterna har personal i Regeringskansliet och får erfarenhet utan att behöva ta ansvar.

Och Jimmie Åkesson säger nu att han siktar på statsministerposten i nästa val, och inte kan tänka sig att fortsätta med nuvarande upplägg där de inte ingår i regeringen. Ett strategiskt uttalande inför en eventuell kommande förhandling där en kompromiss skulle kunna innebära ministerposter. Nu borde Johan Pehrson (L), Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) verkligen få frågor om hur de ställer sig till Åkessons ultimatum.

Partiet har nu siktet inställt på att förmå icke etniska svenskar att lämna Sverige.

SD är nöjda med att ha lyckats strama åt invandringen. Vad blir nästa steg? Partiet har nu siktet inställt på att förmå icke etniska svenskar att lämna Sverige. Det handlar om vanliga människor – grannar, arbetskamrater och vänner – som lever, arbetar och utbildar sig i Sverige. Och som SD vill se till lämnar vårt land.

David Baas hade inga färdiga svar på hur Socialdemokraterna ska sätta stopp för Sverigedemokraterna. Väljarkåren har dålig koll på vad nationalism är. De ideologiska principerna som genomsyrar partiledningen finns inte i de breda väljarlagren. Om det nu spelar någon roll. När en väljare väl tagit steget och röstat på SD är det svårt att ta steget tillbaka, tror Baas. ”Det blev inte perfekt, men det blev i alla fall bättre än med sossarna”, tror han att många resonerar.

Det bör stämma till eftertanke. Varför har så många lämnat Socialdemokraterna? Varför var man inte tillräckligt nöjd? Den allvarliga segregationen är sannolikt ett viktigt svar.

Oavsett vilket måste Socialdemokraterna förhålla sig till Sverigedemokraterna. Och då det är avgörande att göra det på ett medvetet sätt. Att läsa David Baas böcker är en bra början.

Jenny Åkervall är chefredaktör