Jenny Åkervall: Party-Uffes bristande verklighetskontakt
Mitt under brinnande ekonomisk kris och årets magraste månad för många hushåll bjuder statsminister Ulf Kristersson in till glamoröst firande av sin egen 60-årsdag. Med kändisar och samhällets toppskikt. På skattebetalarnas bekostnad. Detta efter en ifrågasatt resa till Sydamerika med familjen. Samtidigt går många svenska hushåll och löntagare på knäna. Tondövt är bara förnamnet.
Självklart ska ledande politiker inte behöva klä sig i säck och aska. Och självklart ska även partiledare få fira att man fyller jämnt. Men det går inte att komma ifrån att statsministerns 60 årsfirande, med stort partaj på Rosenbad dit 364 personer är bjudna, sticker i ögonen på vanligt folk. Kändisar, opinionsbildare och högt uppsatta chefer från bankvärlden, tech och staten står på gästlistan. Kostnaden för kalaset står det svenska skattekollektivet för.
Exakt vad festen kommer att kosta vill Regeringskansliet inte svara på, det får vi räkna ihop efteråt, när fakturorna börjar droppa in, men gissningsvis handlar det om en rejäl slant. Det kanske inte är pengar som kunde ha räddat Sveriges kommuner och regioner – som på grund av den moderatledda regeringens brist på stöd nu tvingas säga upp viktig personal i vård, skola, omsorg. Men tajmingen för detta jätteparty är minst sagt illa vald.
Sverige befinner sig i en allvarlig ekonomisk kris. Hyreshöjningarna är de högsta på 30 år. Svenska hushåll går på knäna, undersökningar visar att många lånar för att kunna betala sitt boende. Vräkningarna ökar och allt fler barn berörs. Svenskarnas skuld hos Kronofogden är rekordstor.
Reaktionerna på statsministerns bristande omdöme har varit starka. Det har startats en namninsamling för att stoppa festen. Alex Schulman myntade i en krönika i Dagens Nyheter häromdagen epitetet Party-Uffe.
Ända sedan Kristersson flyttade in i Sagerska palatset har han varit flitig med att ordna partaj.
Det är inte bara veckans fest som ligger bakom smeknamnet. Ända sedan Kristersson flyttade in i Sagerska palatset har han varit flitig med att ordna partaj. Det har varit fullt med mingel och middagsbjudningar. Både på Sagerska och på Harpsund. Över jul åkte statsministern och hans familj dessutom på en kritiserad födelsedagsresa till Sydamerika. Hans partikamrater avrådde, påpekade att det var olämpligt med tanke på terrorhot och pressad ekonomi, men Kristersson kunde helt enkelt inte låta bli.
Party-Uffes beteende får mig att osökt tänka på en jul för ett tiotal år sedan. En släkting, som är lärare, jobbade då på en skola som dignade under besparingskrav och ledningen hade som ett resultat tvingats spara in på julklapparna till de anställda.
Julklappen det året var därför en Aladdinask. Delad på tre. En 1/3-del Aladdinask alltså. Hela tilltaget föranledde en uppgiven munterhet bland de berörda. Hur skulle det hela lösas rent praktiskt? De fick ju inte ens en våning var? Vem skulle få trillingnöten?
I år blev det ingen julklapp överhuvudtaget. Inom offentlig sektor är midvinternattens köld hård. På en skola i Helsingborg har den ekonomiska krisen bland annat inneburit att man fått spara in på kritorna till rastaktiviteterna. Då är det inte konstigt att folk blir fly förbannade när skumpa och snittar till 364 personer ska bekostas av skattebetalarna.
Ens tanken på att en anställd inom äldreomsorgen skulle få samma glansfyllda firande när hon fyllde jämnt skulle bara uppfattas som ett skämt.
Ulf Kristersson uppfattas lida av en allvarlig brist på kontakt med verkligheten. Det förstärker också intrycket av en man som älskar sin position och dess glamorösa inramning över allt annat. Som vill suga ut varje gnutta status och prestige ur den upphöjda ställningen som statsministerämbetet medför.
Att den kommer till priset av nedskärningar inom välfärden och att ett främlingsfientligt parti får diktera villkoren för politiken tycks sekundärt i sammanhanget. Ens tanken på att en anställd inom äldreomsorgen skulle få samma glansfyllda firande när hon fyllde jämnt skulle bara uppfattas som ett skämt.
