Jenny Åkervall: Felprioritering i kampen mot gängen
Det är en känsla som biter sig fast, en insikt som förstärks varje gång jag besöker ett av Sveriges så kallade utsatta områden. Slitna och smutsiga, så uppenbart nedprioriterade. En parallell verklighet där den vita medelklassen aldrig har satt – och aldrig kommer att behöva sätta – sin fot.
Vi har svikit dessa människor. Samhället har abdikerat. Kvar finns bara hopplöshet, utsatthet, fattigdom – och de kriminella gängen med sina löften om snabba pengar och status.
Mötesplatserna är tänkta att vända trenden, öka tryggheten och tilliten och minska grogrunden för våldet och gängens möjligheter.
Känslan gör sig delvis påmind när jag nyligen besökte ett utsatt område i Kalmar. Fast här har kommunen gjort något annorlunda. I Kalmar har man startat upp lokala mötesplatser som en direkt konsekvens av att man hade en våldsvåg av skjutningar för ett år sedan. Den politikutvecklingsgrupp jag ingår i fick möjlighet att besöka Mötesplats Norrliden strax utanför centrum. Mötesplatserna är tänkta att vända trenden, öka tryggheten och tilliten och minska grogrunden för våldet och gängens möjligheter.
På dessa mötesplatser finns socialsekreterare och verksamhetsledare. Dörren står öppen och de boende är välkomna. Kontakter knyts och man kan prata om utmaningar som man har kring jobbsökande, kontakter med myndigheter, barnens situation i skolan, eller bara ta en kaffe.
Barnen spelar spel eller hänger en stund. Det lokala föreningslivet finns närvarande med olika verksamheter. Unga och gamla möts – men viktigast av allt – här skapas relationer mellan myndighetspersoner och de boende. Relationer som kan vara avgörande för att bryta desinformationskampanjer eller som gör att fler föräldrar vågar vända sig till polis och socialtjänst om man misstänker att ens barn är på väg att dras in i ett gäng.
Det är drabbande att träffa dem som arbetar på mötesplatsen. Människor som dagligen utför hjältedåd, långt bortanför deras arbetsbeskrivningar. Som vittnar om att de är underbemannade och känner frustration över andra myndigheters fyrkantighet. Problem som är långt ifrån olösliga, men som får stryka på foten, främst på grund av brist på resurser.
Landets kommuner har det nu oerhört tufft och vänder på varje krona för att få ihop till välfärden. Regeringen och SD fokuserar på skärpta straff och fler poliser, i budgeten satsas cirka 20 miljarder på rättsväsendet. Högerregeringen valde samtidigt att lägga småsummor på förebyggande insatser. Detta trots att polisen själva efterfrågar större satsningar på förebyggande och främjande.
Det räcker inte med högt tonläge om fler poliser och tuffare tag. Det krävs en politik som förmår att bygga ett samhälle för tillit och gemenskap.
Det är en vansinnig prioritering om man menar allvar med kampen mot gängkriminaliteten. Enligt Tidöpartierna finns uppenbarligen miljarder att lägga på rot- och rutavdrag, jobbskatteavdrag och sänkt skatt på snus. Men insatser som faktiskt skulle kunna bidra till att stoppa gängens nyrekrytering skär man ner på.
Det räcker inte med högt tonläge om fler poliser och tuffare tag. Det krävs en politik som förmår att bygga ett samhälle för tillit och gemenskap.
