Jenny Åkervall: Det liberala upproret borde vara större
Jag pratade nyligen med några frikyrkligt engagerade personer i Jönköping om hur det känns att tillhöra de traditionellt kristdemokratiska väljarskarorna i dessa dagar.
”Det är fruktansvärt, många av oss har slutat rösta”, konstaterade en kvinna.
Hon gjorde ingen hemlighet av att hon och en stor grupp med henne var fullständigt förtvivlade. Och vem kan anklaga dem? Ebba Busch måste väl ändå vara så långt ifrån Jesus man kan komma. (Den som tvivlar kan alltid titta på Agenda-intervjun från i söndags. Ebba Busch var sig lik. Oförskämd, arrogant och minst sagt ovarsam med sanningen.)
Åtta månader efter valet kan det rimligtvis bara finnas en sak som är mer plågsamt än att vara en av de aktivt kristna som lade sin röst på KD. Att vara en av de naiva stackare som röstade på Liberalerna. Och då syftar jag inte på de moderater och kristdemokrater som stödröstade på L. Utan de som genuint faktiskt trodde att L skulle, för att citera partiledaren Johan Pehrson, ”vara en garant för liberal och human politik i Ulf Kristerssons regering”.
Särskilt med tanke på att de högerkonservativa numera betraktar lögnen som en naturlig del av kommunikationen.
Det kan framstå som skrattretande så här i efterhand. Att någon ens lyssnade på Johan Pehrsons uppjagade svada om att ”Liberalerna i regeringen skulle vara ett mittenankare”. Eller att ”liberalerna vill vara borglighetens tydligaste och starkaste gröna röst”. Särskilt med tanke på att de högerkonservativa numera betraktar lögnen som en naturlig del av kommunikationen.
Pehrson intervjuades nyligen av Anders Holmberg i ”Trettio minuter” i SVT. Och uppvisade en lika forcerad, skakig och nervös framtoning som vanligt. Mindre skojfrisk, ska ändå noteras. Möjligen har insikten om L:s urusla opinionssiffror – och osannolikheten att de kommer förbättras så länge de agerar dörrmatta åt Sverigedemokraterna – faktiskt börjat sjunka in. Eller så börjar det kanske bara bli väldigt svårt att förtränga det faktum att L:s främsta arbetsuppgift i regeringen nu är att administrera SD:s klimatfientliga, främlingsfientliga, EU-skeptiska, homofobiska och anti-demokratiska politik.
Att hålla sossarna borta från regeringsmakten – det allt annat överskuggande målet.
Sånt torde dämpa humöret även på Johan Pehrson som annars verkar nöjd och glad så länge han ”försatt vänsterpopulisterna i opposition” som han själv uttryckte sig i tv-intervjun. Att hålla sossarna borta från regeringsmakten – det allt annat överskuggande målet. Undantaget möjligen Johan Pehrsons personliga trängtan efter en ministerpost. Han blev ju nesligt nog utan en 2006 när han räknat med att bli Justitieminister.
Oavsett vilket är det svårt att ta något karln säger på allvar längre (det han säger kan ju dessutom betyda något helt annat.)
Anders Holmberg presenterade det svart på vitt – alla SD-förslag som Liberalerna genom Tidöavtalet gått med på att genomföra. Det var ingen smickrande uppräkning:
Begränsad rätt till tolkhjälp, tiggeriförbud, sänkt bistånd, plikt att anmäla papperslösa, visitationszoner, färre kvotflyktingar, utvisning på grund av vandel, anonyma vittnen, försvåra familjeåterförening.
Inte undra på att tunga liberaler nu börjar lämna partiet. Senast före detta ministern och EU-kommissionären Cecilia Malmström. Sedan tidigare har före detta partiledaren Bengt Westerberg, tidigare ministern Birgitta Ohlsson och nyligen bortgångna Barbro Westerholm tagit avstånd från partiet.
Blytunga namn. Samtidigt obegripligt få. Det liberala upproret borde vara större. Fler borde protestera. Högljutt. Egentligen är det märkligt att det överhuvudtaget finns någon kvar som vill kalla sig Liberal längre.
Apropå lögner så strösslade Johan Pehrson friskt även i ”Trettio minuter”. Bland annat påstod han att regeringen nu genomför den största satsningen på skolan på 30 år. Något Pehrson upprepade flera gånger.
Ändå fortsätter Liberalernas lögn om den största skolsatsningen på 30 år obekymrat att upprepas.
Det blir dessvärre inte mer sant för det. En rapport från RUT, Riksdagens utredningstjänst, visar tvärtom att SD och högerregeringen gör den största nedskärningen på skolan sedan år 2007. Statistiken visar att regeringens anslag till barn- och ungdomsutbildning istället minskar med två miljarder i fasta priser. Även om man bortser för prisutvecklingen är det en ökning på marginalen, 300 miljoner kronor, som dessutom finansieras med nedskärningar på andra områden. Det är mycket mindre än vad S-regeringen brukade satsa årligen. Ändå fortsätter Liberalernas lögn om den största skolsatsningen på 30 år obekymrat att upprepas.
Hur kunde L komma till denna punkt? I min värld ljusår från de liberala värderingar som en gång styrde partiets beslut och agerande.
Det skulle kunna vara tragiskt att bevittna. Om det inte vore för att Liberalerna själva försatt sig i rådande situation. L hade kunnat sätta stopp för hela Tidösoppan. De hade kunnat säga nej, men de sa ja. De satte sig i knät på SD och gav sitt medgivande till begränsningar i demokratins principer om mångfald, om åsiktsfrihet, om rättssäkerhet, om oliktänkande.
Och vad fick de egentligen för det? Ja, ingen liberal politik i alla fall.
Faktum är att Liberalerna fick igenom mer liberal politik i Januariavtalet än vad som finns i Tidöavtalet. Och i Januariavtalet slapp de trots allt att sälja sin själ.
