Jan Eliasson: Stolthet över Sverige kan förenas med internationellt engagemang

Engagemang i internationella frågor har länge varit en svensk paradfråga. Detta gäller i hög grad socialdemokratin från Branting till Palme och andra S-ledare.

Internationalismen har haft brett folkligt stöd, både när det gäller ställningstaganden i konflikter och mänskliga rättigheter, stöd till FN och solidaritet med länder och människor i nöd.

Efter mardrömmen 1930–45 med stalinismens och fascismens illdåd, andra världskriget och Förintelsen, startade ett intensivt arbete för en fredlig värld och internationellt samarbete. FN skapades -45, mänskliga rättighetsförklaringar antogs -48 och enandet i Europa började ta form.

”Länge har vi tagit det internationella samarbetet för givet.”

Länge har vi tagit det internationella samarbetet för givet. Men under senare år har vi sett hur omvärlden betraktas som ett hot av mörka politiska krafter, både i USA och Europa. Idéer, varor och människor från utlandet ses som en fara för stabilitet och välfärd. En motsättning byggs upp mellan det nationella och internationella intresset. ”Framtiden tillhör patrioter – inte globalister” sa Donald Trump i sitt FN-tal i höstas.

Det är olyckligt och felaktigt om stoltheten över det egna landet inte kan förenas med internationellt engagemang. Det handlar om både och, inte antingen eller. Svenska flaggan, EU- och FN-flaggorna tillhör oss alla.

Eftersom de globala problemen inte kan lösas utan fungerande internationellt samarbete måste nu alla krafter mobiliseras. Vi vet att frågor som klimatförändring, miljöarbete, nedrustning, fattigdomsbekämpning kräver mer av internationella åtaganden – inte mindre.

I FN i höstas lanserade Tyskland en ”Allians för multilateralism”, som fick ett 50-tal länder från olika delar av världen, inklusive Sverige, att ansluta sig. Vi ser alltså början till en motreaktion mot inåtblickande, isolationism och hotet mot internationellt samarbete.

”President Trump har också tagit ställning för Brexit och därmed ifrågasatt EU både som organisation och idé.”

Det är djupt oroande att USA, som starkt medverkat till den internationella rättsordningen, nu i FN i strömhopp lämnar avtal om klimat, migration och mänskliga rättigheter. President Trump har också tagit ställning för Brexit och därmed ifrågasatt EU både som organisation och idé.

Det är också olyckligt att migration och flyktingar blivit politiska slagträn i många länder, inklusive Sverige. Känslan av rädsla och hot mot nationen förstärks av en polariserande retorik, som gör dialog och rationell analys svår. Röster om migrationens roll för ekonomisk och demografisk utveckling hörs inte när larmet från främlingsfientlighet och indelning av människor i vi och de dominerar.

Att se Sveriges roll i världen, men också världens roll i Sverige, kräver en nykter debatt, öppna samtal och brobygge. Vi måste stärka dialogen mellan politiken, civilsamhället, näringslivet, fackföreningsrörelsen och den akademiska världen. Även media har en viktig roll att främja gränsöverskridande samtal. Den dialogen bör inriktas på att ta bort falska skiljelinjer mellan hemma och ute, nationellt och internationellt.

Inför de stundande helgerna, med förhoppningsvis tid för ro och eftertanke, kan vi fråga oss om ”ensam hemma” är bättre än ”tillsammans”. För mig är ”tillsammans” världens viktigaste ord – i dag mer än någonsin.

Jan Eliasson är tidigare utrikesminister och vice generalsekreterare i FN