Annons:
Annons:

Ja till Nato – Nej till kärnvapen

Vi måste visa att det finns alternativ till våldet och militarismen.

I början av 1980-talet växte en kraftfull opinion mot planerna på utplacering av nya kärnvapen på båda sidor av den järnridå som under kalla kriget delade Europa. Hösten 1981 demonstrerade över två miljoner i Västeuropas stora städer, i det delade Tysklands huvudstad Bonn, i London, Paris, Rom, Stockholm, Helsingfors, Milano, Madrid, Amsterdam…

Fredsrörelsen i Västberlin etablerade kontakter med en spirande fredsrörelse i Östberlin som åtta år senare fick vara med om att riva den förhatliga Berlinmuren.

Tillsammans med Jan Bergqvist, socialdemokratisk gruppledare i riksdagen och Svenska FN-förbundets ordförande (bortgången 2006), startade jag Facklig Aktion mot Kärnvapen. Vårt förslag var att den europeiska fackföreningsrörelsen skulle genomföra korta politiska strejker i protest mot alla kärnvapen. Sådana strejker genomfördes på arbetsplatser med miljontals anställda i Västtyskland, Belgien, Danmark, Finland och Holland.

Tyvärr förlorade vi en sluten omröstningen med 36 röster vid LO-kongressen i Sverige. Men LOs ordförande Stig Malm avslöjade, i en intervju jag gjorde med honom, att vårt förslag bidragit till att den demokratiska fackliga rörelsen i väst och den kommuniststyrda i öst börjat planera en gemensam manifestation mot kärnvapnen. ”Det vore fint det…” kommenterade Olof Palme entusiastiskt i en intervju jag gjorde med honom.

Olof Palme hade valts att leda en FN-kommission för en ny global säkerhetsordning. Inför det möte i FNs generalförsamling 23 juni 1982, där han skulle presentera sin rapport med den geniala titeln ”Gemensam Säkerhet”, var vi en miljon demonstranter som, till stöd för hans rapport, marscherade från FNs högkvarter upp genom 42:a gatan i New York till Central Park.

De väldiga demonstrationerna för fred och mot kärnvapnen bidrog till att skapa den tillit mellan öst och väst som banade väg för den serie av omvälvande händelser som följde.

Den sovjetiske ledaren Michael Gorbatjov vågade ta försiktiga steg mot en demokratisering av Sovjetunionen. Vi minns de berömda orden glasnost/öppenhet och perestrojka/förändring. Han mötte USAs president Ronald Reagan i Reykjavik där de inledde den serie av förhandlingar som med tiden minskade antalet kärnvapen i hela världen från cirka 70 000 till i dag 13 000.

Den växande tilliten bidrog också till den sovjetiska diktaturens upplösning och att flera länder som frigjorde sig kunde påbörja sin mödosamma utveckling mot demokrati. 

Utan fredsdemonstrationer innebär kriget i Ukraina enbart en seger för de militärindustriella komplex som lever högt på den globala vapenhandeln.

Nu krävs åter massiva demonstrationer mot Putin-regimens brutala övergrepp på Ukrainas folk och förtäckta hot om att använda kärnvapen mot den som blandar sig i kriget. Vi måste visa att det finns alternativ till våldet och militarismen. Utan fredsdemonstrationer innebär kriget i Ukraina enbart en seger för de militärindustriella komplex som lever högt på den globala vapenhandeln.

Vi måste också få med dagens ungdom. Greta Thunbergs Fridays for future har visat sig kapabla att mobilisera miljoner unga demonstranter för klimatet och ingenting kan vara så katastrofalt för klimat och miljö som krig. Och Beatrice Fihns ICAN har av Norges riksdag tilldelats Nobels fredspris för sin kamp mot kärnvapnen.

I slutet av 1950-talet fördes en intensiv debatt för och emot svenska kärnvapen. Statsminister Tage Erlander hade accepterat forskning med direkt inriktning på konstruktion av ett svenskt atomvapen. Partiet hotades av splittring. Motståndet leddes då av det socialdemokratiska kvinnoförbundet, precis som nu mot en anslutning till Nato.  

Erlanders dåvarande medarbetare Olof Palme var den som formulerade det förlösande förslaget om ett dubbelbeslut.

1. Ja till forskning
2. Men enbart om hur skyddet mot atombomber skulle byggas upp.

Mitt förslag är nu att den socialdemokratiska partistyrelsen fattar ett nytt dubbelbeslut.

1. Ja till Nato.
2. Nej till kärnvapnen.

Det innebär ett löfte om att partiet accepterar en svensk anslutning till kärnvapenalliansen men samtidigt lovar trappa upp kampen för fred, nedrustning och avveckling av alla kärnvapen. Det kan visa sig att flera regerande socialdemokratiska partier som samverkar inom Nato som Sverige, Finland, Danmark, Norge och Tyskland kan verka effektivare för en avspänningspolitik som gör det möjligt att fortsätta avvecklingen av kärnvapen, förhoppningsvis till noll kärnvapen.

Vi har gjort det förr! Vi kan göra det igen! Till sist handlar det om vår egen övertygelse och beslutsamhet. 

Bror Perjus, sedan 50 år tillbaka medlem i såväl Socialdemokraterna som LO och TCO, samt redaktör i fackförbundspressen i över 30 år, i dag gräsrot i Tyresö arbetarekommun.  

 

Detta är en opinionstext i Aktuellt i Politiken. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.