Anne-Marie Lindgren: Inga fler projekt för storstäderna
Regeringen – personifierad av Ibrahim Baylan i egenskap av antisegregationsminister – har just tillsatt Jonas Nygren, tidigare S-kommunalråd i Sundbyberg, som ansvarig för den statliga delegation som ska arbeta med frågor kring villkoren i socialt utsatta, segregerade bostadsområden.
Det är ett bra val. Dels för att Nygren är en person med dokumenterad förmåga att få saker och ting gjorda, dels för att han har gedigen erfarenhet av praktiskt kommunalt arbete – och det är i kommunerna som det mesta av det praktiska jobbet måste göras för att bryta den negativa utvecklingen i de utsatta områdena.
Det senare betyder inte att den nationella nivån är ointressant. Jonas Nygren säger i en intervju i Svenska Dagbladet att det kommunala jobbet mot segregationen kunde kännas ”ensamt” utan så mycket av stöd eller försök till samordning på det nationella planet.
Det är säkert sant. Skolverket förefaller ha gjort en del vad gäller framför allt nyanlända elever, men i övrigt känns det rätt tomt.
[blockquote author=”” pull=”pullright”]Inga fler projekt, inte det allra minsta! [/blockquote]
Det har gjorts en del inhopp i form av diverse projekt och satsningar med adjektivet ”storstads-” som förled. Men projekten har sällan eller aldrig följts upp med vare sig permanenta åtaganden eller permanenta pengar. Alldeles för ofta har resultatet blivit att lovande ansatser fått rinna ut i sanden, och att många blivit besvikna.
Och det är en allvarlig uppmaning till den nya delegationen: Inga fler projekt, inte det allra minsta! Inga kortsiktiga satsningar som man inte har en aning om hur man ska följa upp. Inga pengar på enstaka lösryckta insatser bara för att de ser bra ut på pappret.
Och, även med risk att låta rå – inga bortplottrade småbelopp till idealistiska företrädare för det civila samhället utan vare sig strukturerade verksamhetsplaner eller personella resurser att på allvar åstadkomma någonting.
Det som behövs nu är uthålliga åtaganden, långsiktighet och genomtänkta strukturer.
Det bör inte vara någon omöjlighet, eftersom det numera finns åtskilligt av kunskaper och erfarenheter att bygga vidare på.
Botkyrka, Södertälje och Malmö har alla lyckats med att förbättra skolresultaten. Där finns kunskaper, både om framgångar och misslyckanden, att arbeta vidare med. Göteborg har ett antal intressanta tankar kring stadsplanering och områdesutveckling. Botkyrka gör stora satsningar på ungdomars möjligheter att utvecklas även utanför skoltid. För att nu ta några exempel.
Man kan ju muttra litet över att den nya delegationen inte har stora egna resurser – 110 miljoner första året må låta mycket, men är det inte, utslaget per område. Men till det kommer förstås de resurser som redan finns i kommunerna och de extra resurser som läggs på, bland annat, polis och skola för att möta bland annat segregationens problem.
Den viktigaste uppgiften för delegationen är knappast att fördela pengar – utan att fördela kunskaper och erfarenheter. Och bygga det nätverk av samverkande myndigheter, kommuner och näringsliv som är nödvändigt för att hantera de segregationsmekanismer, som rör sig över flera samhällssektorer – och följaktligen kräver en samordnad hantering.
