Hur viktigt är ett partis historia?

Spelar ett partis historia någon roll för bedömningen av det i dag?

Ja, det beror väl på hur mycket av det historiska arvet som lever kvar i dagspolitiken. Så den avgörande frågan om Sverigedemokraternas bakgrund i rasistiska och våldsbejakande grupperingar är förstås hur mycket av arvet därifrån som lever än.

Ingenting, tycker SD:s ledning. I ett pressmeddelande som svar på vitboken om partiets grundande heter det att ”rapporten har ett stort historiskt värde” men att ”det politiska värdet är obefintligt”.

Och visst, våldsromantiken är borta och framtoningen mer verserad. Motståndet mot invandring och kravet att bevara ”det svenska” handlar inte längre om att skydda någon sorts förmodad svensk ras, utan om kulturarv och traditioner. Invandrare som anpassar sig till detta senare är OK (fast för säkerhets skull får de inte bli för många).

Sett till de officiella dokumenten är SD i dag något annat än SD 1990. Dock, det har hänt oroande många gånger att förtroendevalda uttalat sig i termer som klart indikerar att det rena rastänkandet visst inte är borta ur partiet. Just förtroendevalda, även på lokal nivå, bör förväntas såväl känna till som instämma i sitt partis grundläggande uppfattningar. Att många uppenbart inte gör det väcker onekligen tvivel på hur pass förankrad – och hållbar – den officiella linjen egentligen är.

Det är dessutom inte på något sätt givet att den nya linjen – att det centrala är anpassningen till svensk kultur, historia och traditioner, inte den etniska/biologiska bakgrunden – är mindre farlig än den gamla.

I sociologisk mening står ”kultur” för den uppsättning av sociala normer och värderingar, som uttrycks i lagar och regelverk, även vissa mer informella men allmänt erkända. Vad gäller lagarna och de värderingar de bygger på, finns det just inte utrymme för mångkultur. Jämställdhetslagarna och den syn på mäns och kvinnors likställighet de vilar på måste gälla för alla invånare, infödda som invandrade. Kvinnors rörelsefrihet kan inte göras avhängig deras etniska bakgrund, och unga människor ska ha samma frihet att göra egna livsval, oavsett reglerna i föräldrarnas ursprungsland. Religionsfrihetslagarna ger alla rätt att fritt utöva sin tro, men kräver samtidigt att alla respekterar andras val, inklusive andras rätt att vara religionskritiska. För att nu ta några exempel.

Men kultur är ju också samlingsordet för skapande verksamheter som konst, litteratur, teater – och här finns ett direkt krav på pluralism. På bredd, olikheter, öppenhet och nyfikenhet på det som annorlunda än det egna. SD:s kulturpolitik kräver snarare konformism och uttrycker en ängslighet inför allt som luktar förändring, och med det utveckling. Som i slutänden inte går ihop med den fria debatt som hör till demokratin.

Kunskap om historien behövs för att förstå samhället i dag, Men att vårda sitt arv är inte detsamma som att låsa fast sig i det och aldrig våga lägga till något nytt; det betyder stagnation. Det vi kallar svensk kultur har alltid utvecklats, och förändrats, i ett samspel mellan livet här hemma och inflytandena utifrån. Kåldolmar, exempelvis, är en turkisk import, men lingonsylten till dem en svensk idé.

Tillit förutsätter inte heller att intressemotsättningar och åsiktsskillnader förnekas eller förminskas. Vad det förutsätter är sådana spelregler för att hantera dem, som alla uppfattar som rättvisa.

Det är förstås också bra att lära känna traditioner och sedvänjor i det egna landet, men jag begriper inte varför det ska vara nödvändigt att också tillämpa den. Integration kräver inte att alla hoppar ”Små grodorna” till midsommar, eller älskar inlagd dill. Har vi religionsfrihet i Sverige kan vi gott ha samma sak när det gäller traditioner – var och en får bli salig på sin fason, så länge man respekterar andras.

Om ett samhälle ska hålla ihop krävs förstås att invånarna känner sig ha något gemensamt. I dag kallar forskningen det tillit. Jag tror inte att tillit har särskilt mycket att göra med kunskap om arvet från gårdagen; det har mest att göra med hur samhället fungerar i dag. Och hur man själv blir behandlad.

Tillit handlar om att känna sig likaberättigad. Det förutsätter inte att alla tycker lika eller inordnas i samma kulturella mönster, men det förutsätter att vi behandlar alla lika – och med respekt. Tillit förutsätter inte heller att intressemotsättningar och åsiktsskillnader förnekas eller förminskas. Vad det förutsätter är sådana spelregler för att hantera dem, som alla uppfattar som rättvisa. Och att alla kan lita på att alla andra följer reglerna.

SD:s krav på kulturell homogenitet går tillbaka på konservativa idéer om den nationella samhörighet som växt fram genom åtskilliga sekler och som är överordnad alla ekonomiska och sociala skillnader. Som man därför inte behöver bry sig om.

Men det är just det man behöver göra. Skillnader som gör att många hamnar i underordning eller uppfattar sig som orättvist behandlade, skapar ingen känsla av gemenskap med dem som är i överläge. Och får skillnaderna fortsätta att växa, kommer misstron att öka ytterligare. Och det kan inga åtgärder för att stärka ”kulturarvet” göra någonting åt. Det är fel spår. Och därmed skadligt, även oavsett de risker det skapar för den demokratiska pluralismen.