Helén Pettersson: Livet tog en oväntad vändning
Alla har gråtsvullna ögon. Sorgen är bedövande närvarande i rummet. Vid min vänstra sida sitter en professor i fysik. Mittemot mig en egenföretagare som drivit ett framgångsrikt företag i åtta år. På min högra sida en erfaren revisor med rak rygg.
Livet tog en oväntad vändning. Ingen av dem kunde tro att det någonsin skulle ske.
Jag möter de tre kvinnorna från Ukraina två månader efter Rysslands invasion. De får precis information om att de kan få göra en obetald praktik som hotellstäderskor i två veckor. Men de har inte pengar till bussbiljetten för att ta sig till praktikplatsen. Alla deras besparingar är oåtkomliga eller redan förbrukade.
Det är när världen är som fulast vi behöver våra vackra ideal som bäst.
Och göra verkstad av våra vackra ord.
Det är nu solidariteten, tilltron till mänskligheten, framtidsandan, rättvisan och demokratin måste försvaras.
I den försvarslinjen behövs varenda en av oss, och inte en enda seger går att vinna med enskilda lagar och regler – det kokar ner till något så enkelt som att kämpa – och att leva som vi lär. Ett samhälle som drivs av endast lag är inte mycket värt. Grundvärderingarna hos folket är det som är stommen i det fungerande samhället.
Under min, och min generations tid har det varit enkelt att känna sig som radikal – som drivande och samhällsförbättrande.
Vi har levt och verkat i någorlunda medvind, och våra värderingar har, trots politiska framgångar och motgångar, ofta stått på den segrande sidan i olika rättighetskamper.
Ibland är jag rädd att det gjort oss naiva – att vi tror att vi sitter på facit – och att världen tvivelsutan förändras åt och under våra villkor.
Som om världen rullade av sig självt. Som att det enda som står mellan våra idéer och deras genomförande är att övertyga en oengagerad massa.
Det är inte så. Det har aldrig varit så.
Våra motståndare är inte omedvetna människor som inte förstått vikten av förändring, vår motståndare är rörelser som vill ha en helt annan förändring.
Auktoritära och repressiva idéer är inte ett tillfälligt farthinder på väg mot samhället såsom vi tycker det borde vara. Tvärtom, det pågår en stark och medveten kamp, backad av mäktiga intressen. Och de gör stora framsteg i vår tid.
När man höjer blicken så ser man ganska snart att de som inte tycker som vi är allt annat än oengagerade eller omedvetna.
Rysslands orättfärdiga invasion av Ukraina, och de sanslösa attackerna mot civilbefolkningen.
Avkriminalisering av våld mot kvinnor i hemmet för några år sedan i Ryssland. Orimligt, tycker vi. Men det har skett. Likväl som attacker mot HBTQI-personer, både fysiskt och lagmässigt. I hela världen.
Avskaffandet av aborträtten i USA, där samma krafter i flera västländer mobiliseras och vädrar morgonluft.
Frågor om abort och genuspolitik drivs även i Sverige.
De drivs av medvetna krafter. I politiken å ena sidan men också vid fikabord, midsommarfiranden och födelsedagsfester. Släpp aldrig garden. Då vädrar de morgonluft.
Vi är en stark rörelse, och om vi ska vinna, så räcker det inte att gå på defensiven, och försvara gamla segrar.
Vi måste våga peka ut vart vi vill, vilket samhälle vi vill ha.
Och vi måste kämpa, kämpa, kämpa, för våra idéer, drömmar och visioner, och vi måste sprida dem, och leva dem långt utanför beslutande församlingar.
Annars riskerar vi att låta allt det vi inte trodde kunde hända igen hända igen, mitt framför våra ögon.
Att välja att inte engagera sig i samhälle och politik är också ett aktivt val. Ett val att ge andra all makt. Ett val av egoism och lättja, som snabbt kan och kommer att slå tillbaka.
Professorn i fysik sträcker ut handen och kramar min hand. Hårt. Länge. Systerskap utan ord. Jag är på väg att lämna bordet för att gå vidare. Jag drar efter andan, försöker säga något till dem efter vårt samtal. Jag vill ge tröst, säga något som lugnar. Det finns inga sådana ord. Det vet de med. Jag lovar dem att fortsätta kämpa för en bättre värld utifrån de förutsättningar jag har. Mer kan jag inte.
Helén Petterson är riksdagsledamot (S)
