Hans Dahlgren: Trump-affären visar hur skör demokratin är

Detta var två år efter inbrottet i Demokraternas partihögkvarter i Watergate-komplexet i den amerikanska huvudstaden. Vad som till en början tycktes vara ett misslyckat inbrottsförsök hade utvecklat sig till en stor politisk skandal.

Två journalister på Washington Post hade genom envist grävande, och med hjälp av en anonym visselblåsare, fått fram vilka som låg bakom inbrottet. Ju mer de grävde, desto närmare kom de Vita huset. Till sist blev det uppenbart att presidenten själv, Richard Nixon, var skyldig till både mörkläggning och maktmissbruk.

Det var ett spännande uppdrag, för en ung reporter som mig, att få rapportera om slutfasen i Watergate-dramat. En fråga som dök upp var denna – vad var det som fick Richard Nixon att till sist ge upp, att bli den första amerikanske president som tvingats avgå?

Jag kommer att tänka på det mod som de republikanska kongressledamöterna visade då, när jag läser om hur Donald Trump hyllas av stora delar av sitt eget parti.

Jag minns att en av huvudrollsinnehavarna var senatorn Barry Goldwater. Han var en republikan på högerkanten som i presidentvalet tio år tidigare förlorat stort mot Lyndon Johnson. Men han var allmänt respekterad, inte bara inom sitt eget parti.

Goldwater tog initiativ till att samla ett antal kongressledamöter som tågade upp till Vita huset för ett samtal med Nixon. När de släppts in i Ovala rummet gjorde de klart för presidenten att hans tid var ute. Om han inte avgick frivilligt skulle han avsättas genom en riksrätt.

Jag kommer att tänka på det mod som de republikanska kongressledamöterna visade då, när jag läser om hur Donald Trump hyllas av stora delar av sitt eget parti. Ändå är det som nu avslöjas om vad Trump hade för sig efter valet 2020 nästan ofattbart otäckt.

I veckan som gick lade den särskilde åklagaren Jack Smith fram de hittills mest graverande anklagelserna mot den tidigare presidenten.  I 130 omsorgsfullt formulerade paragrafer, uttryckta lika pregnant som övertygande, sammanfattas de allvarliga brott som Donald Trump anses skyldig till. 

Genom att han aktivt, på olika sätt, försökte få valresultatet 2020 underkänt så hade Trump brutit mot författningen, och mot demokratin som sådan. Enligt åtalet hade Trump och hans medarbetare använt sig av ”dishonesty, fraud, and deceit to impair, obstruct, and defeat” den federala regeringen. Oärlighet, bedrägeri och svek, för att skada, hindra och besegra regeringen. Det är verkligen kraftfulla ord. Många beskriver det som ett försök till statskupp.

I åtalet kan man läsa mer om hur det gick till. Om försöken att få tjänstemän i olika delstater att ändra antalet elektorsröster. Att få justitiedepartementet att godkänna falska elektorer. Att få vicepresidenten Mike Pence att förfalska rösträkningen så att Trump skulle utses till segrare, snarare än Joe Biden. Och så Trumps delaktighet i själva stormningen av kongressbyggnaden i Washington.

Många européer tror kanske att det måste vara kört för Trump nu, efter alla åtal och kommande rättegångar. Men i så fall lurar vi oss själva.

Det som förbryllar är förstås hur Donald Trump kan påhejas av så många amerikaner, trots att det nu är tydligare än någonsin hur han missbrukat sin ställning som president. Kanske är polariseringen i det amerikanska samhället så djup att det är svårt för många att byta sida, även i ljuset av dessa ytterst allvarliga anklagelser.

Ännu märkligare är att det i dag inte tycks finnas någon egentlig kritik mot Trump bland de ledande republikanerna. Mike Pence har tagit försiktigt avstånd, men i övrigt är det svårt att upptäcka någon som är beredd att säga det som Barry Goldwater sade till Richard Nixon för nästan 50 år sedan. 

Många européer tror kanske att det måste vara kört för Trump nu, efter alla åtal och kommande rättegångar. Men i så fall lurar vi oss själva. New York Times senaste mätning visar att det riskerar att bli dött lopp mellan Biden och Trump i valet nästa år.

Det riktigt läskiga är vad Trump-affären säger om hur skört det demokratiska systemet är, även i ett land som är känt för sina stabila institutioner och för att vara en gedigen rättsstat. Hade det inte varit för rättrådigheten hos Mike Pence hade situationen kunnat bli betydligt allvarligare efter stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. 

Det ger också anledning till eftertanke här i Europa, även i Sverige. Flera medlemsstater i EU med auktoritära högerregimer fjärmar sig från rättsstatens principer. Och det finns ledande politiker i vårt eget land som verkar ha dessa regimer som förebild.

Det riktigt läskiga är vad Trump-affären säger om hur skört det demokratiska systemet är, även i ett land som är känt för sina stabila institutioner och för att vara en gedigen rättsstat.

Så vi behöver alla se upp, och säga ifrån. Till exempel när regeringen vill använda sin knappa majoritet i riksdagen för att strypa ett enskilt partis finansiering, för att försvaga den demokratiska oppositionen.

När ledande företrädare för det största partiet i regeringsunderlaget gång på gång uttalar sig föraktfullt mot olika minoriteter är det ett grovt brott mot idén om alla människors lika värde. Det är ytterligare exempel på hur elementära demokratiska principer inte respekteras. Dessa uttalanden riskerar leda till mer av polarisering också här i Sverige. Det är vårt land och vår demokrati verkligen inte betjänt av.

Hans Dahlgren är tidigare EU-minister