Håkan Hellstrand: Arbetslösheten blir kvar på hög nivå

Något förenklat står två olika synsätt mot varandra när det gäller att förstå tillståndet i svensk ekonomi. Det ena betonar att arbetsmarknaden är stark och att näringslivet begränsas av svårigheter att rekrytera personal. En arbetslöshet på runt 7,5 procent är vad som är förenligt med Riksbankens inflationsmål. Man ser också tecken på ett inhemskt pristryck som motiverar en åtstramning av penningpolitiken.

Mot den bilden står en annan som enligt LO-ekonomerna bättre beskriver tillståndet. Arbetslösheten är fortfarande hög och arbetsmarknaden i hög grad tudelad, lönerna ökar mycket måttligt och trots att efterfrågan på arbetskraft med speciella kvalifikationer är hög så utgör arbetskraftsbrist inte ett primärt hinder för fortsatt tillväxt. Den svenska ekonomin befinner sig inte vid fullt resursutnyttjande. Det är möjligt att sänka arbetslösheten, men svag efterfrågan och avsaknaden av lämplig arbetsmarknadspolitik hindrar en ytterligare minskning.

Tre procent av arbetskraften (175 000 personer) har varit arbetslösa kortare tid än ett år. En del av dem befinner sig mellan jobb eller är nya på arbetsmarknaden och har fått jobb men väntar på att börja. Men många fler har relativt goda förutsättningar att få ett jobb med relativt liten arbetsmarknadspolitisk insats, det kan vara frågan om en arbetsmarknadsutbildning eller annan kompletterande utbildning. Även många långtidsarbetslösa har kvalifikationer som gör att de med en större insats kan bli gångbara på arbetsmarknaden. Arbetskraftsreserven är långt ifrån uttömd.

Problemet är att åtstramningen av penning- och finanspolitiken nu i stället höjer arbetslösheten. Inflationen är ett allvarligt problem, men den drivs av utbudsstörningar, inte av för hög efterfrågan. Störningarna kommer att avta på sikt, även om det dröjer. Det är inget penningpolitiken kan påverka direkt. Vad den kan åstadkomma är att dämpa efterfrågan i ekonomin så att andra priser ökar långsammare och den genomsnittliga prisökningen blir lägre. Men det sker i så fall till priset av krympande ekonomi och högre arbetslöshet. På lite längre sikt är det upplösning av flaskhalsar som uppstod när ekonomierna globalt öppnades efter coronapandemin, minskat beroende av rysk olja och naturgas samt att Ukrainas export av spannmål, utsäde och gödsel kan återupptas som inflationen kan bli lägre. På kort sikt måste vi acceptera en inflation högre än inflationsmålet.

Den höga inflationen leder i sig till en kraftig åtstramning. Vi räknar med att hushållens reala disponibla inkomster (det som återstår av inkomsterna efter skatt och justerat för prisökningarna) minskar med 1,5 procent i år och ytterligare minst 0,4 procent nästa år. Till skillnad från när en alltför hög efterfrågan driver upp priserna tappar hushållen nu köpkraft. Hushåll med marginaler i sin ekonomi kan kompensera det med minskat sparande, men det sker inte fullt ut och många hushåll har inte något sparande i utgångsläget.

Den svaga tillväxten är inte tillräcklig för att ge en fortsatt minskning av arbetslösheten.

Investeringarna är också en viktig komponent i den totala efterfrågan. Den stora osäkerhet som råder nu leder till att näringslivets investeringar hålls tillbaka, sista kvartalet i fjol och första kvartalet i år minskade de. Vi räknar inte med något starkt bidrag till efterfrågan och tillväxten i år. Bostadsinvesteringarna ökar fortfarande men kommer att minska som en konsekvens av höjda boräntor och sjunkande bostadspriser.

Den sammantagna effekten av inflationen och att både penningpolitiken och finanspolitiken går i åtstramande riktning, blir en kraftig åtstramning. Enligt vår prognos fortsätter inte arbetslösheten att minska, utan kommer att ligga på runt 7,8 procent i år och nästa år. Den svaga tillväxten är inte tillräcklig för att ge en fortsatt minskning av arbetslösheten. Därför ser vi ett behov av en mer expansiv finanspolitik, som delvis riktas in på att lyfta arbetsmarknadspolitiken till en rimlig nivå.

Det är naturligtvis fortfarande osäkert hur inriktningen på finanspolitiken (offentliga sektorns finansiella sparande) blir under 2023, inte minst för att vi bara är i inledningen av en valrörelse. Men när vi räknar på hur det ser ut just nu så går den offentliga sektorns finansiella sparande från ett minus på 0,9 procent av BNP i år till balans, vilket innebär att finanspolitiken blir åtstramande. Vi skulle naturligtvis hellre se att sparandet blev ungefär som i år, vilket skulle ge en marginell effekt på den svenska bruttoskuldkvoten. I gengäld skulle arbetslösheten kunna minska.

Självklart avgörs den svenska utvecklingen inte bara av hur vi nationellt hanterar ekonomin. Utvecklingen i vår omvärld spelar stor roll. Den snabba omläggningen av de stora centralbankernas penningpolitik i en åtstramande riktning, samtidigt som finanspolitiken går åt samma håll, är oroande. Det finns en uppenbar risk att man genom den politiken orsakar en besvärlig nedgång i den globala ekonomin.

Håkan Hellstrand är LO-ekonom