Gunilla Bergström: Största glädjen finns i skapandet

Gunilla Bergström, Alfons Åbergs skapare, har avlidit. Aktuellt i Politiken intervjuade henne hösten 2005.

– Det är en Alfonsgrej att bygga kojor och sedan hyra ut dem, Alfons skulle nog bli entreprenör, säger hans ”mamma”, författaren Gunilla Bergström som vill uppvärdera påhittigheten

– Att skapa något är den största glädjen i livet, antingen det är att klä granen eller laga mat, säger hon som själv nyligen upptäckt hur roligt det är att måla stora tavlor i akryl.

Gunilla Bergström menar att det är viktigt att skriva så att barnen känner att man kan göra något åt saker.

– Ofta blir det så i mina böcker att jag vill visa människans iver att skapa och glädjen i att slutföra något. Därför kan jag misströsta när jag ser alla unga som hela tiden lärs upp att tanka in, som sitter och spelar spel, tittar på teve och går omkring med sina hörlurar. Allt går ut på att konsumera. Hur ska de kunna gå ut och skapa i ett sådant samhällsklimat?

– Tänk så mycket inombords som får ligga i träda. Skolan skulle gynna påhittigheten ännu mer och visa att den ger livskraft. Innovatörer och påhittiga personer klarar sig alltid.

Själv tycker hon att skapa ger den största glädjen i livet. Och därför är hon övertygad om att vår tids dilemma är att så många vandrar genom tillvaron utan att vara behövda, inte ens på en arbetsplats.

– Tänk så mycket inombords som får ligga i träda. Skolan skulle gynna påhittigheten ännu mer och visa att den ger livskraft. Innovatörer och påhittiga personer klarar sig alltid.

Kanske är det därför inte så konstigt att det på dörren till hennes ateljé i centrala Stockholm står ”Bokmakare” på en emaljskylt. Här görs det saker, Gunilla skriver, tecknar och spelar piano i de ljusa rummen intill den brusande Sveavägen.

Numera målas det också. Mitt på golvet står staffliet, precis som i hennes barndom i Göteborg. Pappa var en ”knallbegåvning”, en charmig civilingenjör, målare, poet och framför allt en pappa som lekte och hyllade sina döttrar och tog sina döttrar på allvar genom att svara och förklara.

– Om pappor bara anade vad de kan göra för sina döttrars självtillit, säger Gunilla med emfas.

Foto: Ylva Säfvelin/AiP

Det var i samband med Folkets Hus och Parkers utställning om Gunilla Bergströms Alfons-illustrationer som hon upptäckte sitt konstnärskap.

Att fritt måla stora dukar i akryl i stället för barnbokens lilla format har gett henne ny livsglädje.

Gunilla ger intrycket av att ha en positiv inställning. Men skenet kan bedra, livsglädjen är erövrad genom de skuggor som dragit in i hennes liv, närståendes alkoholmissbruk, i cancer.

Om man ska lära barn en enda sak så tycker hon det är: Gör själv! Bygg din egen koja, gör din egen tågbana. Och ska man ge vuxna ett råd är det att man kan skratta åt sig själv, inte vara rädd för att göra bort sig och våga erkänna när man inte vet.

– När man väl tragglat sig igenom ett trauma hämtar man upp en stadig självtillit. Sorg ger en pondus man knappt visste om.

Att acceptera yngsta dotterns handikapp, beskriven i böckerna om Bolla, har tagit tid och kraft. Ännu rispar sorgen hjärtat, att hon som gett så många barn ord aldrig fått höra sin egen 33-åriga dotter prata, att hon inte kan inse Alfons klurigheter.

Om man ska lära barn en enda sak så tycker hon det är: Gör själv! Bygg din egen koja, gör din egen tågbana. Och ska man ge vuxna ett råd är det att man kan skratta åt sig själv, inte vara rädd för att göra bort sig och våga erkänna när man inte vet.

– Jag tycker att det visar att man har självtillit och tyder på intelligens att fråga och vilja veta saker och det gäller även oss vuxna.

I ateljén trivs hon. Här finns allt inom räckhåll; himlen i Observatoriets stjärnkikare, den krassa ekonomin i Handelshögskolan, böcker på Stadsbiblioteket och fantasin bland barnen i parken intill.

Hon säger att hon alltid studerar sin omgivning, att det är gratis underhållning som ger henne många idéer till hennes böcker och bilder.

Ingrid Kyllerstedt

Artikeln var införd i Aktuellt i Politiken 14 november 2005