Annons:
Annons:

Gnistan i Kil

Det som en gång fyllde vårt sociala rum har på många sätt nu övergått till att vara en kapitaldriven vardag där individuell konsumtion och arbete fyller livspusslet. Foto: Lars Olsson.

Socialdemokraterna tycks ha tappat den sociala energi som tidigare höll ihop svensk arbetarrörelse. Att tända gnistan igen är lika svårt som det är viktigt.

Klockan är tio, solen skiner och jag letar som en galning efter min nya SSU-pin. Om en timme håller jag mitt förstamajtal i Kil, Värmland. Dagen innan får jag veta att partiet inte tänker ha något demonstrationståg. Förståeligt, tänker jag. Kil är ingen värst stor kommun.

Väl på plats observerar jag en underlig uppslutning. Till vänster står Socialdemokraterna med sitt tält och korvkokande. Till höger på torgets utkant står Kommunals medlemmar i en arbetarstrejk, mot det socialdemokratiska styret. En demonstration mot partiets oförmåga att ge vårdarbetarna vettiga scheman. Mellan partiet och Kommunal står fem sverigedemokrater med några plakat. Framför podiet sitter en äldre dam i publiken som halvsover.

När mitt tal är över, och efter några kramar från den äldre generationen, får jag frågan om jag kan övertala arrangören att spela upp Internationalen. Var inte det redan planerat? Ett samtal senare och symfonin spelades på högsta volym. På ett nästan romantiskt sätt steg en latent kraft upp ur den gråa massan. Den lilla damen som hade halvsovit under hela arrangemanget fick känsla och hoppade upp ur stolen för att sjunga med i kampsången. Med varandras händer mot himlen tändes en gnista. Kanske en nostalgisk gnista, men en gnista stark nog att vitalisera fantomminnen av en stark arbetarrörelse. En gnista som för en stund fick oss att glömma upplevelsen av en socialdemokrati utan en folkrörelse.

I takt med att rörelsen har försvagats så har energin och förmågan till samhällsförändring gått i vila.

Det stora demonstrationståget sker något senare i Karlstad. Jag lägger märke till en detalj. Talarna går längst fram som en ledande trupp. När dagen är över skrollar jag runt på̊ Twitter. Vänsterpartiets Ali Esbati har lagt upp en bild på̊ sig själv, mitt i ett demonstrationståg med ett stort plakat, tillsammans med rörelsen. I bilden bredvid finns en liknande bild från Karlstad. Ett gäng socialdemokrater längst fram med rörelsen bakom dem. Jag stänger ner eländet och lägger mig.

Visst är vårt problem många gånger ett parti som inte längre skapar ett socialt sammanhang för medlemmarna genom studiecirklar, danskvällar och föreläsningar. Men jag vill också̊ föreslå̊ något mer. Kanske har vi även förlorat förmågan att koncentrera och tillvarata den sociala energin som finns ute i samhället. Här måste vi erkänna förlust. I takt med att rörelsen har försvagats så har energin och förmågan till samhällsförändring gått i vila. Ingen orkar längre traska över till Folkets Hus för att lyssna på en föreläsning klockan 18, dessutom samma tid som man kanske avslutar sin arbetsdag.

Kanske är det inte någon slump, utan en effekt av kapitalismens politiska verktyg. Något som Chomsky kallar för ”produktion av samtycke”. Det som en gång fyllde vårt sociala rum har på många sätt nu övergått till att vara en kapitaldriven vardag där individuell konsumtion och arbete fyller livspusslet.

Hur bryter vi oss ur den negativa spiralen? Jag vet inte. Men jag vet att det är viktigt. Och jag ser fram emot nästa Första maj. Kanske kan vi få den halvsovande damen att vakna till lite tidigare nästa gång.

Chadi Toprak, ordförande för SSU Värmland

Annons:
Annons: