Georgien – Aktivist vill hålla avstånd till politiken

[vc_row][vc_column][vc_message]Artikelserie – Det här är första artikeln i en serie som belyser hbtq­-personers situation i världen.[/vc_message][vc_column_text]

För innehållet i denna artikel ansvarar HBT-S och Olof Palmes Internationella Center med ekonomiskt stöd från Sida. Sida ansvarar ej för innehåll, form eller åsikter.

[vc_row][vc_column][vc_message]Det här är en nyhetstext. Det Aktuellt i Politikens nyhetsredaktion publicerar i tidning, på webb, i appar och i e-tidning ska vara relevant, sant, bekräftat och hålla hög kvalité. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media[/vc_message][vc_column_text]

Under tonåren ljög hon om att hon var kär i sin bästa väns pojkvän – för att slippa frågor om varför hon aldrig dejtade några killar.

Georgiens mest kända aktivist inom hbtq-frågor heter Natia Gvianishvili och studerar för tillfället i Malmö. Aktuellt i Politiken har träffat henne för att höra hur rörelsen arbetar i Georgien och varför hon blivit självkritisk till sin roll som aktivist.

Vi träffas i kafeterian på Malmö Högskola. Natia Gvianishvili värmer sina händer runt den rykande kaffekoppen.

Sedan två månader tillbaka studerar hon globala studier i Malmö.

Under en Bergmanvecka på en liten, oberoende biograf i Tbilisi i slutet av Natia Gvianishvilis tonårstid, blev hon förtjust i det svenska språket.

– Jag tyckte det var ett märkligt språk, men jag gick igång på dess melodi, det lät fint.

Hon har studerat svenska i Tbilisi under ett par år, och för en tid sen var hon på en tre veckors intensivkurs i Kalix.

– Sedan barndomen har jag haft ett nära förhållande till Sverige och svensk litteratur. Jag har slukat nordisk – och framför allt svensk – litteratur.

Som enda barn flydde Natia Gvianishvili gärna in i böckernas värld när hon kände sig ensam. Familjen hade det tufft ekonomiskt, som majoriteten av alla georgier under mitten av 1980-talet.

– Jag föddes 1986, fem år efter Sovjets fall. Georgien hamnade helt utanför alla politiska och ekonomiska sammanhang. Böckerna blev min tillflyktsort och de skänkte mig otrolig glädje. Jag älskade att läsa om Karlsson på taket, Ronja och Pippi Långstrump.

– För mig är Pippi den första flickan som helt bröt mot alla samhällets normer och för mig var hon den första queera feministiska karaktären jag mött inom litteraturen, ja överhuvudtaget.

I 1990-talets Georgien fanns det ingenstans Natia Gvianishvili kunde få information kring frågor som rörde homo- och bisexualitet.

– Internet fanns men allt du hittade under den perioden handlade om hbtq-rörelsen i USA. Det gick inte att relatera till när du var en sjuttonårig tjej, kär i din bästa tjejkompis – och bodde i Tbilisi.

För att undvika frågor om varför hon ständigt var singel när alla hennes vänner dejtade den ena pojkvännen efter den andre ljög Natia Gvianishvili om att hon var kär i sin bästa väns pojkvän.

– Jag tyckte det var smart. Alla accepterade det svaret, det var ju förbjudet område.

Natia Gvianishvili minns slutet av sin tonårstid och de första åren som ung vuxen som ensamma. Mycket ensamma.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Jag funderade mycket över vad det var för fel på mig. För det var ju den gängse uppfattningen i Georgien. Att homosexualitet var en slags sjukdom, en avvikelse.”[/blockquote]

– Jag funderade mycket över vad det var för fel på mig. För det var ju den gängse uppfattningen i Georgien. Att homosexualitet var en slags sjukdom, en avvikelse. Jag var deprimerad under den här perioden och försökte att fokusera på studierna. Det var min räddning.

Genom universitetet började hon hänga i olika communities som kämpade för kvinnors och homosexuellas rättigheter. Från en dag till en annan fann hon ett sammanhang hon kände sig hemma i.

– Det var fantastiskt. Plötsligt diskuterades öppet de frågor och funderingar jag burit inom mig under så många år. Saker jag hade ifrågasatt i min ensamhet men som jag aldrig haft någon att diskutera med.

Natia Gvianishvili kunde börja sätta ord på vad hon såg, kände och hur hon såg på sin egen identitet.

Tillsammans med några vänner startade hon det feministiska kollektivet The Independent Group of Feminists.

– Som namnet antyder var det viktigt för oss att förmedla att vi var aktivister och inte en organisation som samarbetade med politiker eller behövde stå till svars gentemot några givare. Vi ville vara fria att reagera på vilka politiska frågor vi ville.

Som ung vuxen kände sig Natia Gvianishvili mycket ensam. Genom universitetet kom hon i kontakt med olika communities för kvinnors och homosexuellas rättigheter och fann ett sammanhang där hon kände sig hemma. Foto: Linda Stark

2013 gick Natia Gvianishvili med i Women’s Initiatives Supporting Group, WISG, och året därpå blev hon dess ordförande.

Organisationen arbetar med två inriktningar. En handlar om att planera och arrangera aktiviteter och möten för människor som ville lära sig mer om hbtq-frågor, aktivism, feminism och mänskliga rättigheter.

– Hit kan människor också vända sig för att få psykologiskt och juridiskt stöd om de blivit utsatta på något sätt på grund av sin sexuella läggning. För mig ligger det närmast hjärtat, själva mötesplatsen som en förening ju är.

– Det var just det jag saknade som ung i Georgien, ett ställe dit jag kunde gå och umgås med andra som bar på samma funderingar kring feminism, vilka strukturer vårt samhälle är uppbyggt på, eller hur sexuell läggning kan definieras.

Föreningen driver dessutom ett lobbyarbete för att förbättra det juridiska skyddet för homosexuella och transpersoner, uppmärksamma hbtq-frågor i olika sammanhang och synas i såväl traditionella som sociala medier.

Hur tycker du att utvecklingen rörande hbtq-personers rättigheter i Georgien har varit de senaste tio åren?

– Media har börjat uppmärksamma hbtq-frågor på ett mer neutralt och professionellt sätt. För tio år sen kunde exempelvis programledaren eller en gäst i ett program säga grova homofoba uttalanden utan att någon reagerade. Det händer inte nu.

– Däremot har små, rasistiska och fascistiska tv-kanaler och tidningar börjat få mycket större utrymme än tidigare. Det får som konsekvens att den hatpropaganda de ger uttryck för får en mycket större spridning än tidigare. Det gör att många tror att de åsikter som framförs där har starkt fäste i landet – men så är det inte. Inte än. Men det är en mycket oroande utveckling.

Sedan i somras är Natia Gvianishvili inte längre ordförande i WISG. Under den senaste tiden har hon börjat ifrågasätta hela aktiviströrelsen som hon själv alltid höjt till skyarna och värnat om. Det var en anledning till att hon bestämde sig för att avsäga sig uppdraget, tillsammans med att arbetsbördan började få negativa konsekvenser för hennes hälsa.

– Kritiken jag har börjat känna gentemot aktiviströrelsen är jobbig och jag kämpar med att försöka förstå varför den uppstår nu och varför jag behöver ta ett steg tillbaka.

Har du funnit något svar?

– Ja, jag tror det. Det finns en problematik med att en rörelse, som är sprungen ur aktivism och oberoende, blir större och professionaliserad. På samma gång som man vill ha fler engagerade och nå ut med sina frågor krävs mer administration och mer pengar. Det i sin tur kräver mer samarbete med politiska organisationer. Man söker ekonomiskt stöd där givarna har åsikter om hur pengarna ska användas.

– Allt detta gör att du blir bakbunden på ett annat sätt än tidigare.

Såg du dessa konsekvenser i din egen
förening?

– Jo, men min kritik riktas främst inåt, mot mig själv, som alltid vurmat för aktiviströrelsen. Samtidigt är jag mest stolt över att vi under mina år som ordförande växte mycket och har fått hbtq-frågor högre upp på den politiska agendan. Det är dubbelt.

Vad saknar du?

– Jag saknar ett större fokus på mötesplatsen och stödet till människor som vänder sig till en förening som vår. Det har, anser jag, gått förlorat hos oss inom aktiviströrelsen. Utvecklingen har gått åt att fokusera mer på politiskt lobbyarbete.

Natia Gvianishvili anser att möjligheten att få en enskild människa att känna trygghet i exempelvis sin sexuella läggning, att erbjuda en plats för stöd och sammanhang där hen kan utvecklas och träffa likasinnade och få verktyg att bemöta exempelvis homofobi, det är det viktigaste aktiviströrelser kan göra.

– Jag blir alltmer övertygad om att det är i dessa möten vi kan göra störst skillnad. Oavsett om det är så eller inte, tycker jag den frågan bör få mer uppmärksamhet och debatteras. Och det vill jag verka för när jag åker tillbaka till Georgien.

Linda Stark, [email protected]

[vc_row][vc_column][thb_gap height=”30″][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column][vc_tta_accordion][vc_tta_section title=”Fakta – Women’s Initiatives Supporting Group” tab_id=”1503045946484-0c125930-802f”][vc_column_text]

En feministisk organisation som grundades 2000 av åtta kvinnor från olika professioner.

Har som huvudsyfte att verka för ett samhälle där social och juridisk rättvisa råder. För att nå dit behöver kvinnors roll stärkas så att de kan delta i samhället på lika sociala, politiska, kulturella och ekonomiska förutsättningar och villkor.

Inriktar sig särskilt på att stötta och uppmärksamma lesbiska och bisexuella kvinnor, transpersoner samt kvinnor som tillhör etniska och religiösa minoritetsgrupper.

Mer info: http://women.ge/en

[/vc_column_text][/vc_tta_section][/vc_tta_accordion][/vc_column][/vc_row]