Annons:

Gärna medalj men också en rejäl budget

Emil Andersson, vid London Paralympics. Foto: Martin Nauclér

Paralympics drog igång onsdag natt svensk tid. Dagen innan fick AiP prata med pingisspelaren Emil Andersson som gör sitt andra paralympics. I London tog han en bronspeng. Träning och passionen för sporten har gjort att han nått till toppen.

Fram till att Emil Andersson fyllde 14 spelade han både fotboll och pingis. Men därefter blev det enbart pingis. Han har en halvsides cp-skada, vilket innebär sämre funktion i arm och ben. Men han har tränat upp sig.

– I vardagen har jag inte jättestora hinder. Men finmotoriken är en av de svåra sakerna.

Vad har varit viktigt för dig för att kunna bli så pass bra att du kan tävla i Rio?

– Jag har haft bra grundförutsättningar med träning och att mina föräldrar ställt upp och skjutsat hit och dit. Utan den hjälpen hade jag inte kommit någonstans. De har också stöttat i dåliga perioder.

– Man måste också ha tur och hitta en klubb som finns där och som promotar handikappidrott. Det finns inte så jättemånga, man får leta runt. Klubbarna är jätteviktiga för att komma ut och träffa nya människor och träna.

Hur ser det ut med sponsorer?

– Det är väl lite svårt, det är några som har ganska många sponsorer. Min klubb har startat ett team och fått sponsorer som stöttat oss mot Rio. Det är vi väldigt tacksamma för.

– I år har jag bara spelat pingis. Det har gått runt så att jag kan träna en stor del av dagarna. Efter Rio måste jag söka jobb.

Är det stor skillnad mellan olika länders förutsättningar?

– Absolut, en del har nog lite större stöd uppifrån, från staten, får bonusar för medaljer på stora mästerskap.

Vilket är ditt mål i Rio?

– Försöka spela bra. Med min högsta kapacitet kan jag slåss om medaljerna.

Henrik Hjelmberg, pressansvarig på Parasport Sverige menar att Paralympics är idrottsutövarnas prime time.

– Nu syns vi, nu får våra idrottare exponeringen. Våra idrottare får tävla på högsta nivå och det är jättebra att public service och annan media satsar så mycket. Det gör att den del som sitter hemma och tittar och tänker att de borde göra något de också, kanske gör det också.

Han bekräftar Emil Anderssons bild av bristen på föreningar som bedriver parasport. Det är ett av de största hindren för funktionshindrade att utöva sport.

– Vi har drygt 500 föreningar som säger att de bedriver parasport. Vi har tusentals som låter bli, säger Henrik Hjelmberg.

– När man väl börjat och kanske är biten och vill köra på, då kommer problemet att det kan bli väldigt långa resvägar för att ta sig till träningen.

– Hade det funnits fler föreningar som säger alla kan träna hos oss, då hade förutsättningarna varit avsevärt bättre. Lösningen är att fler föreningar erbjuder para-
sport, säger Henrik Hjelmberg.

Han jämför med Norge där tio procent av idrottsbudgeten är öronmärkt för parasport.

– De ser samhällsvinsterna, de sociala aspekterna, utanförskap bryts. De väljer att stödja sig på forskning som visar detta. Så gör vi inte i Sverige. I jämförelse med det vi får nu, är det väldigt mycket i Norge.

Vilka positiva sidor ser du för utövandet i Sverige?

– Sverige är ett bra land när det gäller tillgänglighet. Problemet är att många hallar inte är anpassade, de som är byggda på 1970-talet. Vi har en undersökning som visar att 60 procent vet att de har problem med sina hallar, men att de inte tänker  göra något åt det.

– Men i grund och botten är Sverige bra på tillgänglighet.

Annons: