Företagens behov går före de välfärdspolitiska syftena

Expressen rapporterar om allvarliga brister vid ett av Attendos äldreboenden i Stockholm. Det handlar om underbemanning, brister i läkemedelshanteringen, icke-fungerande teknisk utrustning, otillräckliga matinköp och boende som minskar i vikt. 

Vi har hört det förr. Ett Attendoboende i Linköping fick kritik för att en personalstyrka på två personer nattetid hade ansvar för 52 demenssjuka. På ett Attendoboende i Stockholm var en tredjedel av de boende undernärda. Attendo fick lämna äldreomsorgen i Svenljunga som följd av misskötsel.

För att nu ta några exempel.

I Finland blåste det hårt kring Attendo 2019. Tillsynsmyndigheten stängde två boenden med omedelbar verkan. Tre regionala förvaltningar kom med kritik mot allvarliga omsorgsbrister, finsk tv hittade problem vid ytterligare 13 boenden, och statistik visade att det 2016–18 tagits 16 olika tillsynsbeslut på nationell nivå rörande Attendo.

Kritiken handlade om underbemanning, otillräckligt utbildad personal, brister i hanteringen av medicin och gamla som tappade i vikt.

Finska tidningar kallade det ironiskt för ”kostnadseffektiverade” verksamheter.

Det anspelar på argumenten att med privata välfärdsföretag skulle kostnadseffektiviteten öka genom smartare sätt att arbeta. Bland annat åberopades detta av regeringen Bildt när den 1992 öppnade den svenska välfärdssektorn för privata företag.

De där ”smartare” metoderna, har det numera visat sig, består av två typer av åtgärder. Den ena, tydlig inom skolan och primärvården, är att rikta in sig mot grupper som inte ställer stora kostnadskrav, det vill säga socioekonomiskt stabila grupper.

Det handlar om att samma arbetsuppgifter ska utföras på samma sätt som förut men med färre personal.
I praktiken betyder det att en del uppgifter inte blir gjorda, för att tiden inte räcker till.

Den andra är att minska personalstyrkan och/eller byta ut personal med längre utbildning mot personal med kortare utbildning, eller ingen utbildning alls; de senare kostar ju mindre. Nedskärningarna och utbytena görs inte därför att företagen utvecklat helt nya sätt att jobba som ställer lägre krav på personal. Det handlar om att samma arbetsuppgifter ska utföras på samma sätt som förut men med färre personal.

I praktiken betyder det att en del uppgifter inte blir gjorda, för att tiden inte räcker till. Och då blir sjuka gamla, eller gamla som ramlat, liggande länge utan hjälp eftersom personalen är upptagen av att hjälpa några andra. Då brister det i hanteringen av de boendes mediciner. Då klarar man inte att separerar coronasmittade från icke-smittade.

Så värst smarta metoder att kostnadseffektivisera är det faktiskt inte!

Problemen med underbemanning i förhållande till behoven finns också i kommunala verksamheter, som en följd av den stadigt ökade underfinansieringen av välfärdssektorn. Men privata verksamheter har ju att hantera inte bara allmänt knappa resurser; de ska inom denna ram också skapa utrymme för vinst åt ägarna.

Så därför är andelen obehöriga lärare genomsnittligt högre och lönerna lägre i fristående skolor än i kommunala, andelen förskollärare är lägre inom privat barnomsorg, andelen timanställda är högre och undersköterskelönerna lägre i privat äldreomsorg. Och Seko lever i nästan konstanta förhandlingar med privata trafikbolag som vill sänka löner, hyvla anställningstider och minska personalstyrkan.

Privata företag har inga magiska trollspön som gör att de kan driva välfärdsverksamheter så mycket mer effektivt att det blir pengar över till vinst utan att kvaliteten för den skull minskar. Det är hög tid att göra upp med denna föga verklighetsförankrade bild, likaväl som med idén att ju större frihet för företagen, desto bättre blir samhällsutvecklingen.

Det har ställt till skada inte bara inom välfärdssektorn. Alla regeländringarna för att ”underlätta för småföretag” har också underlättat för växande ekonomisk kriminalitet. De generösa reglerna för arbetskraftsinvandring, med minimal kontroll av ansökande arbetsgivare, har inneburit allvarlig exploatering av arbetskraft, osund konkurrens och rent skatte- och bidragsfusk.

För företagande drar ju inte bara till sig folk med goda idéer och brinnande engagemang för själva verksamheterna. Företag drar till sig folk som vill tjäna pengar – och öppnar staten ett antal genvägar till att tjäna pengar, lagliga eller olagliga, ja, då kommer de möjligheterna självklart att utnyttjas.

Regelverken avgör helt enkelt vilken typ av företagsamhet vi får. Vill vi ha en välfärdssektor där nyttigheterna fördelas i enlighet med medborgerliga behov och inte efter aktieägares lönsamhetskrav, ja, då måste vi ha sådana regler att privata välfärdsföretag inte kan arbeta på tvärs mot de fördelningspolitiska syftena.

Om privata företag inte vill arbeta på de villkoren, ja, då finns det ingen anledning att ha dem inom välfärdssektorn. Vi kan inte, som faktiskt är fallet i dag, låta hänsynen till företagens behov gå före de välfärdspolitiska syftena

Det finna ingen anledning för socialdemokratin att tveka om detta. Problemen i dag är så uppenbara och kritiken bland väljarna så stark att de snarast är farligt att låta bli att driva kravet på tydliga förändringar.