Fördomsfullt om dödshjälp

För en tid sedan visade SVT en dokumentär om Elise Ottesen Jensen, en av de tidigaste kvinnorättspionjärerna. Hennes kamp ledde så småningom till den svenska abortlagen, som ger en gravid kvinna rätt att själv bestämma om graviditeten ska avbrytas. Ottesen Jensen kämpade också för större öppenhet kring sexuella frågor, för sexualundervisning och för bättre förhållanden för ensamma mödrar.

I Sverige skedde reformerna under stort motstånd. Läkarkåren ville inte acceptera en abort utan några medicinska eller sociala skäl och inte heller att kvinnan själv bestämmer. Även kyrkan motsatte sig aborträtt. Under en period åkte kvinnor till Polen för att få abort. Det blev till slut kvinnorörelsen som fick politikerna att stifta lagen om fri abort trots motståndet från stora delar av läkarkåren. När lagen väl fanns på plats har den vunnit stor acceptans, också bland läkarna.

I dag åker ingen till Polen för att få abort. Men det finns en annan sorts resor som pågår. Allt fler svårt sjuka människor åker till Schweiz för att få hjälp att dö. De vill avsluta sina liv medan de ännu har krafter kvar och slippa den sista svåra tiden. De vill själva bestämma över sin kropp och sitt liv. Detta är en möjlighet som finns i ett växande antal länder runt om i världen. På sistone har pressen uppmärksammat att läkaren Staffan Bergström hjälpt två svårt sjuka ALS-patienter att få dö på det sätt de önskat.

Mycket upprörande, tycker Joanna Abrahamsson. I sin ledartext i AiP 10/2022 klipper hon till med att önskan om dödshjälp handlar om ”den nöjda och mätta medelklassens” önskan att ”ha koll på läget” och jämställer dödshjälp med rot och rut. Det ska tydligen vara klasskamp mot dödshjälp.

Inget tyder på att de farhågor som Joanna Abrahamsson har om vad som händer när ”staten får avliva sina medborgare” har inträffat.

Jag är djupt chockerad över att en socialdemokrat producerat denna text. Hade det varit en kristdemokrat hade jag inte blivit lika förvånad. Skribenten undrar hur det blir i länder där dödshjälp finns. Det finns information att tillgå. Statens medicinsk-etiska råd gav 2017 ut en kunskapsöversikt om dödshjälp i världen. Inget tyder på att de farhågor som Joanna Abrahamsson har om vad som händer när ”staten får avliva sina medborgare” har inträffat. Schweiz har till exempel haft sin dödshjälp sedan 1942 utan att det blivit som skribenten tror.

Jag håller naturligtvis med om att vi ska ha bra äldrevård, en bra och tillgänglig sjukvård och dessutom behövs en kraftigt utbyggd palliativ vård. Tyvärr finns några svåra fall där smärtlindring inte hjälper och en del personer (som jag själv) vill inte maktlösa genomlida en svår sista tid utan hellre ta avsked i kretsen av mina närmaste, precis som Staffan Bergström hjälpte två ALS-sjuka att få göra. Är detta upprörande? Tydligen tycker Joanna Abrahamsson det.

För att återvända till Elise Ottesen Jensen så kan ingen i dag skriva en artikel med titeln ”Låt graviteten sköta sig själv” och varna för hur det ska gå med människovärdet om man inför sådant som smärtlindring vid förlossning och rätt till abort. En gång i tiden gick det utmärkt att skriva sådana artiklar. Det kommer en tid då man inte kan skriva om döden som Joanna Abrahamsson gör.

Vad vill då vi som vill att dödshjälp införs som möjlighet i svensk sjukvård? Vi vill att de som uppfyller vissa kriterier om lidande och/eller att döden är väldigt nära ska kunna få den hjälp som Staffan Bergström gav de två patienterna. Den som vill dö på vanligt sätt ska naturligtvis få det. För att sätta det hela på plats behövs någon sorts utredning som bland annat preciserar vilka kriterier patienter ska uppfylla för att få hjälp av sjukvården att dö.

Den som inte vill ha dödshjälp slipper, den som vill ha och uppfyller rimliga kriterier ska kunna få dödshjälp. Alla måste dö, men dödshjälp är frivilligt.

Stellan Welin
socialdemokrat från Sotenäs, professor emeritus och styrelsemedlem i Rätten till en Värdig Död (RTVD)