Fler eller färre kommuner?

Kommunperspektivutredningen ger inga uppmuntrande besked till dem som förespråkar kommunsammanläggningar som lösning på kommunernas kapacitet. Utredningen konstaterar torrt att det finns inget intresse.

Utredningen är en uppföljare till Kommunutredningen (2020), som inte heller gav några riktiga besked för bättre effektivitet, mer rationell förvaltning och stärkt kapacitet. Hur stora och hur självstyrande ska kommunerna vara?

Några siffror: Olika utredningar har rört sig mellan 8 000 och 30 000 för en fungerande arbetsmarknad eller tillräckligt underlag för grundskola. En ihållande trend är att mindre kommuner minskar och större ökar – i de hundra största kommunerna bor 78 procent av landets befolkning, vilket är betydligt fler än för 20 år sedan.

Gissur Ò Erlingsson, professor och verksam vid Centrum för kommunstrategiska studier (CKS), konstaterar att: ”Stora institutionella omdaningar präglas inte av harmoni, utan av politisk och ideologisk konflikt”, och fortsätter, därför bör ”beslut vara välgrundade, evidensbaserade och motiveras utifrån aktuell och välunderbyggd forskning”.

Slutsatsen att sammanläggningar är svåra, sammansatta och inrymmer flera perspektiv kunde man ha dragit redan efter 1974 års kommunreform då till exempel Vadstena slogs samman med Motala. Under senare år har såväl Danmark (med inslag av toppstyrning) som Norge (mer av frivillighet), genomfört stora förändringar – ingetdera särskilt framgångsrikt eller efterföljansvärt.

Även Sverige har provat nya modeller för delaktighet och inflytande: Frikommuner, stadsdelsnämnder, institutionsstyrelser, mellankommunala nämnder, kommunalförbund, samverkan om service och kompetenser. Erfarenheterna har spretat och några modeller helt eller delvis frångåtts.

Efter sex år med Motala som huvudort bröt sig Vadstena loss övertygad om att självständigheten var en förutsättning för utveckling. Resultatet speglar väl svårigheterna. Delaktighet, inflytande och närhet har säkert stärkts medan upprätthållen service och välfärdstjänster är en utmaning som bland annat krävt en jämförelsevis hög kommunalskatt. Vidare har befolkningen balanserat på cirka 7 500 invånare med en demografisk tyngdpunkt mot 65+. 

De politiska målen har handlat om 8 000 eller 10 000. Var och en får fundera över realismen. Partierna har samma politiska verktyg men olika uppfattningar om vilka som ska användas och hur: Bostadsbyggande, stadsutveckling, bra skolor, ett rikt kultur- och fritidsutbud, en god omsorg om barn och äldre och så vidare. Men samhällsbygge tar tid och kräver uthållighet – mandatperioder är korta och väljarna otåliga.

Vadstena faller inom definitionen ”tät kommun nära större stad”. Kommunen har därför lagt mycket kraft på den nära geografins möjligheter till samverkan inom arbetsmarknad, gymnasieskola, kommunikation, kompetens och service.

Hade Lalandia blivit verklighet skulle Vadstena dragit nytta av det, utvecklar Mjölby sina idéer i Väderstad är det gynnsamt, byggs Ostlänken, växer Saab, Linköpings universitet, Fredriksons så skapar det möjligheter som stärker den lokala ekonomin och därmed tillväxten och strävan efter likvärdighet.

Slutligen: Medan staten ägnat stort intresse åt kommunernas kapacitet har man ägnat mindre åt sin egen roll när det gäller deras stabilitet. Oenigheten om bostadsbyggandets villkor, handlingsförlamningen vid de större infrastrukturprojekten, olöst finansiering av VA-nätens upprustning, oklarheter om statliga finansiering på kulturområdet och inom social omsorg har hämmat långsiktig utveckling.

Sammantaget hotar detta likvärdigheten och kapacitetsbyggandet i kommunerna. Kommunperspektivutredningen kan ge underlag till en bättre dialog mellan stat och kommun.
Det var så långt man kom den här gången – inte så oävet. 

Anders Hedeborg
ordförande Socialdemokraterna Vadstena