Fem förslag för en S-politik för vår tid

Socialdemokraterna måste anpassa sitt sätt att föra politik efter dagens förutsättningar, skriver Laila Naraghi och Andreas Erlandsson, riksdagsledamot respektive kommunstyrelseordförande från Oskarshamn.

Det krävs att partiet använder riksdagen konstruktivt och tydligt klargör vad som är socialdemokratisk politik.

Dagens parlamentariska situation kan synas ny, men det är inte första gången Sverige befinner sig i ett läge som påminner om detta. Främsta exemplet är kanske minoritetsparlamentarismen 1920 till 1933. Då behövde minoritetsregeringar söka stöd utanför det egna partiet. Mer än tio statsministerskiften ägde rum. Regeringarna var svaga och riksdagen stark. Utskotten fick en nyckelställning.

Perioden fick sin reella slutpunkt 1933 med krisuppgörelsen mellan socialdemokratin och bondeförbundet, och delvis de frisinnade/liberala. Uppgörelsen ändrade förutsättningarna. Den instabila politik som delvis förlamat Sverige upphörde.
Krisuppgörelsens betydelse för ekonomin har diskuterats, men dess politiska betydelse är tydlig. De extremistiska grupperingar som växte sig starka i Europa på 1930-talet, fick aldrig större inflytande här.

Mot denna bakgrund framstår januariavtalet i nytt ljus, men det samhälle som omger dagens parlamentariska läge skiljer sig avsevärt från 1920- och 30-talens. Det gäller inte minst medielandskap, medborgarnas organisering och främmande makts möjlighet att genomföra påverkansoperationer. Socialdemokratin måste ta det i beaktande.

”Vårt parti gjorde vad vi alltid gjort bäst, tog ansvar för Sverige.”

Januariavtalet var nödvändigt för att få fram en regering och ta Sverige ur den förlamande situation som rådde. Vårt parti gjorde vad vi alltid gjort bäst, tog ansvar för Sverige.
Men ska framgångarna från tidigare krisuppgörelser upprepas är det otillräckligt. För det första krävs en konstruktiv användning av riksdagen. För det andra en självständig röst som tydliggör vad som är socialdemokratisk politik. Och vad som inte är det – oavsett om det handlar om januariavtalets kompromisser eller oppositionens högerpolitik.

1. Riksdagen

I dagens läge är det rimligt att riksdagens makt stärks. I stället för att försöka förekomma riksdagen bör Socialdemokraterna använda riksdagsarbetet konstruktivt.
I utskotten finns arbetsformer för att hantera alla frågor. Alla riksdagspartier finns representerade och där kan vi som parti lyfta allt vi vill diskutera med andra i stället för att starta parallella spår med mer eller mindre offentliga förhandlingar. Om/när regeringsrepresentanter ska delta kan de närvara liksom när regeringen rådgör i EU-arbetet.

Det skulle ge fokus på politikens innehåll i stället för på vem som bjuds in till vad.
Konstitutionsutskottet arbetar så. De grundlagsnära frågor KU hanterar är väl lämpade att lösa så oavsett läge, men i dagens situation kan det fungera som föredöme för andra utskott som inte sällan främst används för omröstningar snarare än reella samtal. Självklart kommer informella förhandlingar fortsatt krävas, men utgångspunkten bör vara utskottsarbetet.

2. Utredningsväsendet

Sverige har en god tradition av att lösa stora frågor genom utredningsväsendet. Detta bör, främst genom parlamentariska utredningar med samtliga partier, användas mer proaktivt för Sveriges vägval. Dels för att lära, dels för att efter gedigna genomlysningar erbjuda ytterligare en plattform för förhandlingar.

3. Jämlikhetspolitiken

Konkret jämlikhetspolitik handlar i grunden om en fördelning av makt. För detta är välfärden central. Barn får kunskap oavsett föräldrarnas bakgrund och plånbok. Den som är sjuk får vård och sjukersättning – och det är sjukdomen som avgör, inte bankkontot. Efter ett långt arbetsliv ska man kunna gå i pension utan att bli fattig. Så borde välfärden fungera.

Den som har mer pengar och därmed makt får bidra mer av rationella, demokratiska skäl. Välfärden utjämnar klasskillnader både på kort och lång sikt, det visar svensk 1900-talshistoria.

”För att 2000-talet ska uppvisa samma positiva samhällsutveckling krävs rejäla resurser. Det handlar om mångmiljardsatsningar årligen.”

För att 2000-talet ska uppvisa samma positiva samhällsutveckling krävs rejäla resurser. Det handlar om mångmiljardsatsningar årligen. Det måste partiet stå upp för. Det kräver, förutom full sysselsättning, skattehöjningar för dem som har mest. Även det visar 1900-talet.

Andra centrala delar i jämlikhetspolitiken är stark arbetsrätt samt aktiv bostadspolitik som inte missgynnar hyresgäster. Både löntagare och hyresgäster ska kunna lita på att socialdemokratin företräder dem. Här krävs en tydlig självständig S-röst i relation till de försämringar som januariavtalet uppfattas som.

4. Migrationspolitiken

Sverige ska ha en välfungerande migrationspolitik som en förutsättning för en välfungerande integration. Många kommuner har tagit emot många människor i decennier. Det kräver stora insatser, inte minst på utbildning, boende och vård. Staten måste stötta bättre finansiellt. Det betalar sig i längden. Näringslivet har vittnat om att de inte skulle ha klarat högkonjunkturen om det inte vore för dem som kom och kunde jobba i industrin. Detsamma gäller vård och omsorg. Dessutom innebär det klara fördelar för demografin.

Vi måste tala mer om alla nya invånare som lär sig svenska, jobbar och är fina grannar,  arbetskamrater och vänner. Om hur de bidrar och gör Sverige ännu bättre.
Politik handlar ofta om problem som ska lösas. Men om vi enbart talar om invandringen som problem blir vi själva en del av ett stort problem: Nämligen främlingsfientligheten. Självklart ska vi prata om problemen och lösa dem – men vi måste också orka tala om fördelarna.

5. Kulturpolitiken

Kulturen handlar om vilka vi är och vill vara, som människor och civilisation. Kulturpolitiken är kanske det främsta slagfältet mellan de idévärldar som nu dominerar: Det högerkonservativa/främlingsfientliga mot det liberala/globala.

Att då släppa regeringens kulturpolitik till Miljöpartiet framstår som ett strategiskt misstag där S lämnade walk-over till högern. Efter åren med miljöpartister på kulturdepartementet är det tydligt att vi som parti inte enbart kan förvänta oss att regeringen representerar oss. Vi måste agera tydligt för att försvara det fria ordet och med kraft ta kampen mot dem som vill kringskära kulturens möjlighet att gestalta samtiden.

Svensk socialdemokrati har historiskt förmått styra genom åtskilliga stormar. Också denna prövning är möjlig att övervinna. Många svenskar saknar den socialdemokratiska rösten som man både känner igen och kan tänka sig ansluta sig till.

Laila Naraghi
riksdagsledamot (S) i konstitutionsutskottet, från Oskarshamn
Andreas Erlandsson
kommunstyrelsens ordförande (S) Oskarshamn