”Fantasilös debatt om styrmedel i Sverige”

Att sätta upp fina klimatmål räcker inte – det krävs styrmedel för att få utvecklingen att gå åt rätt håll. Det konstaterar journalisten och författaren Bengt Rolfer i boken ”Våga visa vägen” (Tankesmedjan Tiden).

Här visar Sverige inga framfötter och inte blev det bättre av regeringsskiftet 2022, som innebar att klimatpolitiken backat på flera områden. Momsen på reparationer har höjts och skatten på fossila drivmedel sänkts, och utredning som jobbar med förslag på styrmedel för minskade utsläpp får inte lägga förslag på skatteområdet. Helt feltänkt, menar Bengt Rolfer – skatter kan vara en bra metod att påverka beteenden.

– Politiken måste bli bättre på styrmedel. De måste vara kraftfulla om det ska ge resultat.

Det innebär inte att allt ska bli dyrare, tvärtom behöver mycket bli billigare för att styra konsumtionen dit. Det skulle till exempel kunna handla om kollektivtrafik.

– I samband med att man diskuterar klimatpolitiken måste man också tala om allt som kommer att bli bättre. Fler jobb, bättre arbetsmiljö, renare luft, bättre hälsa. Vem vågar leda den politiska debatten och säga det?

I boken tar han upp en uppsats av doktoranden Filippa Werner Sellbjer, som efter att ha intervjuat riksdagsledamöter landat i att ingen av dem ansåg att det var möjligt att driva förslag som innebär livsstilsförändringar. Det ligger väl i linje med att protesterna mot höga drivmedelspriser fick stort genomslag inför valet 2022, och bilisterna belönades med sänkt bensin- och dieselskatt.

Bengt Rolfer påpekar att det också finns flera undersökningar som visar att 70–80 procent av invånarna är bekymrade över klimatförändringarna.

– Frågan är om politikerna avläser opinionen rätt, när man ger efter för bensinupproret? Om man motsätter sig livsstilsförändringar, då motsätter man sig klimatomställningen över huvud taget. Det gäller att utforma det på ett sätt som blir acceptabelt för de flesta och det tror jag går.

Men då krävs det långsiktigt tänkande – och att våga visa vägen.

– Det rimmar illa med ett fyraåriga mandatperioder, det är ett dilemma. Men man måste anlägga ett mer långsiktigt perspektiv.

Han lyfter fram goda exempel från andra länder, bland annat ”carbon pricing” i Kanada. Alla, såväl företag som privatpersoner, får betala skatt för utsläpp. Samtidigt får privatpersoner tillbaka en bonus som är lika stor för alla. Det innebär att det går att spara pengar på att styra sin konsumtion till verksamhet som inte innebär utsläpp.

– Det är ett sätt att minska utsläppen men också skapa ökad acceptans för åtgärder och det har lett till kraftigt minskade utsläpp, säger Bengt Rolfer. 

Det är ju inte så att det saknas idéer. Han citerar den svenske forskaren Staffan Laestadius som bland annat föreslagit en rejäl avgift för alla som checkar in på flygplan, rejäla skattehöjningar på aktiviteter som förbrukar fossil energi och skattesänkningar på det som inte bidrar till klimatförändringarna.

För några år sedan gav Bengt Rolfer ut boken ”Klimatet och jobben” med ett fackligt perspektiv. När han skrev den uppfattade han att det rörde på sig i de svenska facken – klimatfrågan var aktuell bland annat i Vision, Handels och LO. Men nu tycker han att det har blivit stiltje; han ser inga artiklar i fackförbundspressen om hur fackklubbarna jobbar och han har inte hört LO-ordförande Johan Lindholm tala om klimatfrågan.

Det enda undantag han kommer på i hastigheten är att TCO ganska nyligen har kommit med en klimatrapport där de, liksom LO några år sedan, vill göra klimatet till en fråga för partsmodellen.

Så att ge en spark i baken på svensk fackföreningsrörelse att bli mer aktiv för klimatomställningen är ett syfte med ”Våga visa vägen”. Men inte det viktigaste, betonar han.

– Den främsta måltavlan är politikerna. Det är politiken som måste steppa upp. Att lösa klimatkrisen är inte i första hand en fråga för facket – däremot kan facket, och alla andra, bidra på olika sätt till klimatomställningen.

Boken lyfter fram fackförbund som är aktiva i länder som Spanien, Tyskland och Polen. Europafacket ETUI jobbar med att kombinera EUs gröna giv med en starkare social dimension, en modell som de kallar European socio-ecological model 2.0.

– Vad jag också saknar i Sverige är att facken samverkar med klimatrörelsen. I Nordamerika finns ett initiativ som kallas ”bluegreen alliance”. När får vi se Naturskyddsföreningen och LO göra en gemensam rapport om så här går vi vidare?

Bengt Rolfers starkaste drivkraft för att fortsätta att skriva om klimatomställningen är att han har barn och barnbarn.

– Som Världsfacket säger, på en död planet finns inga jobb. Det finns inte så mycket annat heller, inte ens en bensinmack eller bilar.

Med boken vill han sprida hopp om att det går – men hopp räcker inte, konstaterar han. Det krävs riktiga åtgärder.

– Politiken måste våga leda opinionen och inte bara följa dem som är mest högljudda.

”Våga visa vägen” är utgiven av Tankesmedjan Tiden och kan beställas via hemsidan.