Extremism nära makten inte en privat fråga
Sverige är ett av världens mest öppna och demokratiska länder. Men vår demokrati är inte självklar. Den måste försvaras – varje dag, i varje generation. Därför måste vi ta det på djupaste allvar när högerextremismens skuggor kryper allt närmare regeringsmakten.
Nyligen avslöjade tidskriften Expo att en nära anhörig till en svensk minister är aktiv inom den våldsbejakande högerextrema miljön. Personen har enligt granskningen inte bara sympatiserat med vit makt-rörelsen – utan aktivt försökt rekrytera andra unga till nazistiska nätverk, deltagit i aktiviteter med den av USA terrorklassade Nordiska motståndsrörelsen (NMR), samt spridit rasideologiskt material i skolan och bostadsområdet.
Detta sker alltså i direkt närhet till en av våra högsta företrädare. Ändå är det tyst. Ministern i fråga har inte svarat på Expos frågor. Säkerhetspolisen säger sig inte känna till kopplingarna. Och regeringen har, som så ofta, valt att inte kommentera.
Men detta är inte en privat fråga. Det är en fråga om demokratisk trovärdighet. När personer med starka band till nazistiska rörelser rör sig i de innersta kretsarna kring Sveriges regering, måste det leda till politiska reaktioner. Inte för att vi misstänkliggör genom släktskap – utan för att vi vet hur tyst acceptans banar väg för normalisering.
När personer med starka band till nazistiska rörelser rör sig i de innersta kretsarna kring Sveriges regering, måste det leda till politiska reaktioner.
Att ha en nära relation till en person som aktivt rekryterar unga till vit makt-miljön är inte en detalj. Det är en varningsklocka. Och när ansvariga ministrar väljer att tiga istället för att tydligt ta avstånd, väcks frågan: Vad är det egentligen man skyddar?
Vi socialdemokrater har alltid satt en ära i att försvara demokratin mot dess fiender – oavsett om de kommer från ytterhögern, från våldsbejakande sekter eller från desinformationskampanjer. Vi gör det för att vi vet vad som står på spel. För att vi minns historien. För att vi aldrig accepterar att rasideologiska idéer får fäste i vårt samhälle.
Därför måste regeringen Kristersson nu agera. Att ha ett tydligt avståndstagande mot nazism och våldsbejakande extremism borde inte vara svårt. Det borde vara en självklarhet. Och just därför är den nuvarande tystnaden så oroväckande.
Demokratin kräver mod. Det krävs mod att tala klarspråk även när det är obekvämt. Det krävs ansvarstagande när det skaver i den egna kretsen. Och det krävs ledarskap som inte väjer för sanningen – även när den är svår.
Det är dags att sätta ner foten. Sverige ska inte ledas av en regering som tyst accepterar att nazismen får krypa nära makten. Vi måste visa att vi menar allvar när vi säger: Aldrig mer.
Mikael Bertilsson, statsvetarstudent och samhällsdebattör
