Ett splittrat regeringsunderlag sviker folkrätten
När regeringen förra veckan meddelade att man vill verka för att EU fryser sitt handelsavtal med Israel var det ett välkommet besked. Humanitär rätt måste försvaras – även när det är politiskt obekvämt. Men det som borde ha varit ett enigt ställningstagande från Sveriges regering har snabbt utvecklats till en tydlig påminnelse om hur djupt splittrad Tidökoalitionen faktiskt är, skriver Mikael Bertilsson.
Vice statsminister Ebba Busch gick bara dagar efter beskedet ut och ifrågasatte regeringens linje. Enligt henne saknas det ”fog” för att peka ut Israel som ansvarigt för att nödhjälpen inte når fram till Gaza. Samtidigt beskriver hon Israels militära insatser som att de ”gör världen en tjänst”. I sociala medier listade hon dessutom en rad KD-förslag om att sätta hårdare press på Hamas – men utan att säga något om Israels skyldigheter som ockupationsmakt.
Att Sveriges vice statsminister i detta läge underkänner hela regeringens bedömning, borde oroa varje medborgare som värnar internationell rätt och trovärdig utrikespolitik.
Det är ett remarkabelt uttalande – både politiskt och moraliskt. Att Israel hindrar livräddande hjälp till civilbefolkningen är inte en spekulation. Det är väldokumenterat av FN, Amnesty International, Röda Korset och otaliga andra organisationer på plats. FN-organ har upprepade gånger nekats tillträde till norra Gaza, där barn svälter och sjukhus bombats. Att Sveriges vice statsminister i detta läge underkänner hela regeringens bedömning, borde oroa varje medborgare som värnar internationell rätt och trovärdig utrikespolitik.
Utrikespolitik kräver ansvar, samordning och tydlighet. När ledande företrädare för regeringen offentligt motsäger beslut de själva varit med och fattat, slår det direkt mot Sveriges rykte i omvärlden. Det är ett typexempel på vad statsvetare kallar ansvarsdiffusion – ingen vet längre vem som faktiskt styr, och ingen tar ansvar när linjen svajar. Den politiska osäkerheten förvandlas till diplomatiskt tvivel, och det kostar Sverige inflytande i EU.
Sverige har en stolt tradition av att stå upp för folkrätten, civilsamhället och internationell solidaritet. Vi har ofta varit en röst för det förnuftiga, det mänskliga, det rättvisa. Men under Tidöregeringen ser vi hur värdebaserad utrikespolitik ersätts med taktisk inrikespolitik, där varje parti tycks spela ett eget spel för att profilera sig inför nästa val.
Det är tydligt att regeringens besked om handelsavtalet inte växte fram ur övertygelse, utan ur en bräcklig kompromiss.
Det är tydligt att regeringens besked om handelsavtalet inte växte fram ur övertygelse, utan ur en bräcklig kompromiss. Sverigedemokraterna kallade beskedet för ”förhastat”, Kristdemokraterna vill rulla tillbaka det, och Moderaterna duckar debatten. Statsminister Kristersson hänvisar till sin utrikesminister, som i sin tur famlar efter en balans som inte längre existerar.
Det är inte bara ett kommunikationsproblem. Det är en utrikespolitisk kris – med humanitära konsekvenser.
Att skydda civila i krig är inte en fråga om åsikter. Det är en skyldighet enligt internationell humanitär rätt. När EU vill öka trycket på Israel för att släppa in nödhjälp, bör Sverige vara en tydlig röst i det arbetet – inte ett språkrör för splittring, förvirring och förnekelse.
Det är hög tid att vi i arbetarrörelsen påminner regeringen om vad utrikespolitik också handlar om: värdighet, principer och solidaritet. Sverige måste återta sin roll som röst för folkrätten – inte bara på papperet, utan i konkret politisk handling.
Mikael Bertilsson är statsvetarstudent och samhällsdebattör (S).
