Erik Nises: Dårar borde bara få lagom mycket utrymme

Häromveckan när vi nåddes av nyheten att en rasistpajas från Danmark lyckats provocera fram ett upplopp i Malmö lärde min muslimske granne mig ett ordspråk.

”En dåre kan kasta ner en sten i en brunn men tio kloka män kan inte få upp den igen”, suckade han uppgivet.

Han hävdar att ordspråket är persiskt. Jag vill påstå att det också är viktigt för kampen mot extremismen.

Stenkastande dårar får väldigt mycket utrymme i samhällsdebatten just nu. På vissa håll i världen leder de redan nationer och här hemma verkar många profiler på högerkanten ha resignerat inför svåra politiska utmaningar och i stället tagit på sig att spela dårens roll.

Sist jag kollade så höll politiker fortfarande på med det krävande arbetet att leda de verksamheter där vi organiserar livsviktiga samhällsfunktioner. Men allt mer tid går åt till att reagera på infall från galningar. En hel generation lär sig nu att politik går ut på att ”stå upp för” eller ”ta avstånd från” olika påståenden.

Det demokratiska samhällets verkliga fiender har också identifierat människans oförmåga att tillmäta dårar lagom stor betydelse. Symboliskt laddade provokationer används både av extremister i vårt eget land och skurkstater i vår närhet för att så split i det svenska samhället. Det kan vara svårt att inte låta sig provoceras. Men om vi inte lyckas täppa igen den luckan i vårt försvar gör vi det enkelt för våra motståndare.

Förra året ställdes den här strategiska frågan på sin spets här hemma i Dalarna där nazister sedan ett par år tillbaka har gjort arbetarrörelsens högtidsdag till ett spektakel i stället för den värdiga manifestation och festdag den annars är.

Varje år förväntas nu medlemmarna i våra organisationer att fara till den plats i länet som de här männen valt för sin perversa marsch. De egna planerna, banderollerna, talen och kraven, får vänta. Först ska vi åka och skrika åt några knäppgökar: ett fåtal verkligt farliga män, men flertalet enbart sorgliga grabbar, många med mentala funktionsnedsättningar och/eller psykisk ohälsa, missbruk och usla uppväxtförhållanden.

Förra året skulle vi göra det under anförande av Annie Lööf. Jag har absolut inget emot att markera värdegemenskap med en liberal. Men det kändes förvirrande att fira arbetarrörelsens högtidsdag genom att tåga med Annie Lööf och fackföreningsrörelsen genom Ludvika i motstånd mot några pojkar på samhällets botten. Framför allt när de är så oense om hur samhället borde organiseras för att färre unga män ska bli extremister.

Det kändes som att provokatörerna hade tillåtits sätta dagordningen.

Men LO-sektionen i Borlänge stannade i stället hemma för att lägga lite extra krut på det egna firandet. Det blev en underbar dag. När tåget med orkestern i spetsen gick över centralbron kom stålpendeln rullande genom spårdiket med gnisslande bromsar. Växlarna som hängde på vagnarnas sidor höjde sina nävar i en hälsning till oss under fanorna och lokföraren stämde in i Internationalen med tutan som ekade mot Folkets Hus mäktiga tegelfasad.

Där inne lyssnade vi på två bra tal och på kvällen samlades vi på en fackförbundsexpedition och grillade korv, drack öl och lyssnade på en trubadur. Vi pratade långt in på natten om våra egna politiska förslag och drömmar, organiserade det verkliga motståndet mot galningarna i världen.

Erik Nises är ordförande för Socialdemokraterna i Borlänge och fd pressekreterare i regeringskansliet