Erik Bergkvist: Vad är normalt efter coronapandemin?
Coronarestriktionerna lättar i land efter land i Europa. Pandemin är förstås inte över, och det är ännu för tidigt att sänka garden helt. Som bekant har ju detta virus överraskat oss gång efter annan. Men det börjar ändå bli dags att bända oss ur det krisläge som hållit greppet om samhället sedan våren 2020.
Redan samma sommar levde nog de flesta med en förhoppning om att saker och ting kvickt skulle återgå till det normala, med inläggningskurvor som slagit i golvet och lovande rapporter om kommande vaccin. Det visade sig vara naivt. Ett par år senare har det gått så lång tid att när vi nu kommer ut på andra sidan, så kommer vi att behöva börja med att ställa oss frågan: vad är normalt?
När munskydden väl tas av i korridorerna i Europa och mötesrummen befolkas igen är det för att för att mötas och samtala i ett nytt politiskt landskap. Coronakrisen har berikat oss med nyttiga lärdomar om vilka delar av vårt europeiska samarbete som behöver stärkas.
Vi behöver exempelvis en stadig krisberedskap. De allra viktigaste varorna bör inte vara helt beroende av just in time-leveranser, utan kanske måste lagerhållas. I kritiska skeden får inte samarbetet länder emellan falla offer för protektionism i just kritiska skeden.
Vi kan inte vara ett enat Europa bara när solen skiner, som en slogan från Marshallhjälpen löd: ”Regardless of the weather, we only reach welfare togheter”. Detta är de allra flesta överens om.
Coronakrisen har berikat oss med nyttiga lärdomar om vilka delar av vårt europeiska samarbete som behöver stärkas.
Däremot finns det nu starka krafter som vill omdefiniera vad vi tagit för normalt. Ska de grundläggande principerna om fri rörlighet och samarbete för människor och handel vara EUs ledstjärnor, eller ska Europa sluta sig mot omvärlden? Ska vi återgå till ett Schengenområde utan inre gränser, eller ska vi låta undantag bli regler? Det skärpta säkerhetsläget används allt oftare som argument för höga trösklar både inom EU och ut mot omvärlden.
Tidigare kunde Sverige alliera sig med britterna i ståndpunkten att EU i så hög utsträckning som möjligt ska främja frihandel och undvika statsbidrag till marknadsaktörer. EU ska inte driva företag, och varje ny reglering gör det krångligare att bedriva verksamhet. Sedan Brexit har röster som ser mer förlåtande på stöd till samhällelig produktion av olika mer eller mindre viktiga varor och tjänster blivit mer dominanta.
I veckan presenterade exempelvis Europakommissionen nya satsningar på produktion av halvledare inom EU. Coronakrisen har visat hur teknikberoende samhället har blivit och att det utgör en ny typ av sårbarhet.
Men frågan är om det är EUs roll att säkra tillgången på halvledare och därigenom tumma på frihandelsprinciperna, eller om det är någonting som bäst stöds genom att rensa vägen från hinder för de aktörer som vill producera framtidens datachips i Europa.
Bristen på datachips har gjort sig påmind i många branscher. Biltillverkningen bromsas och spelkonsoler har en egen svart marknad. Men frågan är om det är EUs roll att säkra tillgången på halvledare och därigenom tumma på frihandelsprinciperna, eller om det är någonting som bäst stöds genom att rensa vägen från hinder för de aktörer som vill producera framtidens datachips i Europa.
Åsikterna om EUs väg framåt går isär. Samtidigt är det bra att principer och värderingar inte tas för givna, utan ständigt diskuteras och motiveras. Lösningen är inte att skärma oss från EU. I stället måste vi, och de länder som företräder samma ståndpunkter som vi, tala med ännu klarare stämma.
När vi nu återgår till det normala behöver vi allra först ha ett tydligt svar på frågan om vad som egentligen är normalt. Sverige med likasinnade har här en allt större uppgift, en uppgift som i grunden handlar om en värld där vi alltmer hänger samman och allt mer är beroende av fungerande samarbeten.
Erik Bergkvist är socialdemokratisk Europaparlamentariker
