Erik Åsbrink: Visst är klassresor bra – men inte något man ska behöva göra

När han var 19 år miste han jobbet. Han lyckades ta sig in på några folkhögskolor. Han arbetade också som trädgårdsarbetare. Där upptäcktes han av Axel Gjöres, som hjälpte honom att få ett jobb på KF.

Han fortsatte att studera vid sidan av arbetet, så småningom på Stockholms högskola, där han sedermera kunde ta en pol.magexamen. Det krävdes dispens för att göra detta, eftersom han inte hade tagit en studentexamen. Tids nog blev han riksbankschef. Det var en riktig klassresa.

Min farfar dog när min pappa var 22 år gammal. Han fick hjälpa sin mor och sin tre yngre syskon ekonomiskt. Min pappa hade tre syskon, som överlevde spädbarnsåldern. En bror blev skogvaktare. En syster, som enligt min pappa var högt begåvad men inte fick möjlighet att studera, blev affärsbiträde. Den yngste brodern, som var ett sladdbarn, kunde ta studenten och blev sedermera docent i oorganisk kemi.

Politiker och tänkare på högerkanten lyfter fram klassresor som en positiv företeelse, som gör att det ändå går att försvara ett klassamhälle med stora ekonomiska och sociala klyftor.

Mina systrar och jag växte upp i en priviligierad miljö med välutbildade föräldrar och en hög ekonomisk standard. Vi behövde inte göra några klassresor.

Naturligtvis var min pappas klassresa ett uttryck för både begåvning och en okuvlig ambition.

Jag vill knyta an till Stefan Löfvens avskedstal på partikongressen i Göteborg för några veckor sedan. Han hade också gjort en klassresa. Och även den var naturligtvis beundransvärd.

Självklart är det bra att det går att göra klassresor. Vi vill inte ha ett ståndssamhälle eller ett kastsystem. Men många, kanske de flesta, gör inga klassresor. Och det finns rentav de som gör klassresor ”nedåt” i den sociala hierarkin.

Politiker och tänkare på högerkanten lyfter fram klassresor som en positiv företeelse, som gör att det ändå går att försvara ett klassamhälle med stora ekonomiska och sociala klyftor. Det går ju alltid att ta sig uppåt, heter det, bara man anstränger sig tillräckligt mycket.

Resten behöver man inte bry sig om, eftersom de tydligen inte hade ansträngt sig. Och även om högerkrafterna i princip hyllar klassresorna, så kunde många ändå inte avhålla sig från att tala föraktfullt om ”svetsaren” som hade blivit statsminister. Det var i deras ögon en olämplig klassresa.

Men det Stefan lyfte fram i sitt tal, och som jag helhjärtat instämmer i, var att vår omsorg måste gälla alla människor i samhället, inte bara de som har gjort klassresor.

Men det Stefan lyfte fram i sitt tal, och som jag helhjärtat instämmer i, var att vår omsorg måste gälla alla människor i samhället, inte bara de som gjort klassresor.

Många människor, förmodligen de flesta, gör värdefulla och hedervärda insatser i samhället – i arbetslivet, med sina familjer, som ideellt arbetande i föreningslivet och kulturlivet. De förtjänar inte bara ett erkännande för sina insatser utan även goda ekonomiska villkor och en social trygghet. Och för dem som av olika skäl varit mindre lyckosamma ska vi också visa omsorg.

Möjligheten att göra klassresor får aldrig användas som ett motiv för att se ned på dem som inte gjort klassresor eller som ett försvar för stora ekonomiska och sociala klyftor.

I själva verket har vi inte lika möjligheter ens vid livets start.

En del hävdar att det räcker med lika möjligheter vid livets start; sedan får det gå som det går, även om utfallet blir högst olika. I själva verket har vi inte lika möjligheter ens vid livets start.

De som har välutbildade föräldrar med en hög ekonomisk standard, som jag hade, har ett försteg framför dem vars föräldrar inte är högutbildade och som har en låg ekonomisk standard. Och en del har dessutom turen att kunna ärva stora förmögenheter.

Här går en djup skiljelinje mellan vänster och höger. Vill vi ha ett inkluderande samhälle eller ett samhälle som präglas av stora klyftor? Svaret borde vara självklart.

Erik Åsbrink var tidigare finansminister och VU-ledamot