Erik Åsbrink: Sverige, Nato och Putin
Ryssland uppträder alltmer aggressivt med stora truppsammandragningar mot Ukraina och långtgående krav på att Nato ska dra sig tillbaka och inte släppa in nya medlemmar. Ukraina ligger nära Sverige. Det är bara två timmars flygresa mellan Stockholm och Kiev. Även Sverige utsätts för provokationer: Drönare som flyger över svenska kärnkraftverk och flygplatser med mera. Landstigningsfartyg som har cirkulerat kring Gotland. Krav på att vi inte ska kunna gå med i Nato.
Sverige har svarat bland annat genom att sända militär till Gotland. Det har gjorts bestämda uttalanden att svensk säkerhetspolitik beslutas i Sverige och inte någon annanstans. Sedan flera år pågår en upprustning av det svenska försvaret. Detta kan kontrasteras mot alliansregeringen under Reinfeldt, som avvecklade den allmänna värnplikten. Reinfeldt sade vidare att det svenska försvaret var ett särintresse.
Det spekuleras mycket kring vad Ryssland egentligen vill åstadkomma. Att Natoländerna och Finland och Sverige skulle gå med på de ryska kraven är otänkbart och det förstår naturligtvis ryssarna.
Att Ryssland kommer att genomföra en fullskalig invasion och ockupation av Ukraina är osannolikt. Det ukrainska försvaret är nu mycket starkare än vad det var 2014, när Krim annekterades. För att en invasion ska bli framgångsrik krävs mångdubbelt fler trupper än de cirka 100 00 ryska soldater som nu finns vid gränsen. Men man kan naturligtvis föreställa sig en rad andra mera begränsade insatser.
Ryssland är en militär bjässe men en ekonomisk dvärg.
En annan aspekt är Putinregimens minskande popularitet i hemlandet. En klassisk metod i en sådan situation är att starta krig eller oroligheter mot något grannland för att åstadkomma en inrikespolitisk uppslutning. Det har Putin lyckats med tidigare.
Ryssland är en militär bjässe men en ekonomisk dvärg. Ryssland med 144 miljoner invånare har en mindre BNP än Norden med 28 miljoner invånare. Annorlunda uttryckt: BNP/capita – ett grovt mått på levnadsstandard – är mindre än en femtedel i Ryssland jämfört med Norden.
Allianspartierna och Sverigedemokraterna kräver att Sverige i likhet med Finland ska anamma en så kallade Natooption. Men Sverige behöver inte i alla avseenden kopiera Finlands politik. Att Finland har en Natooption har sina historiska orsaker. Den antogs sedan Finland efter flera decennier i början av 1990-talet kunde frigöra sig från den så kallade vänskaps- och biståndspakten med Ryssland.
I den nu pågående krisen har Sverige haft ett högre tonläge än Finland. Ska vi anpassa oss till Finland även i detta avseende, det vill säga tona ned språkbruket?
Det ukrainska försvaret är nu mycket starkare än vad det var 2014, när Krim annekterades. För att en invasion ska bli framgångsrik krävs mångdubbelt fler trupper än de cirka 100 00 ryska soldater som nu finns vid gränsen.
Det är oklart vad en Natooption egentligen innebär. Natos förre generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har sagt att Sverige kan gå med i Nato i morgon. Det är förvisso en lätt överdrift men det finns inga formella hinder för Sverige att söka Natomedlemskap även utan en Natooption.
Opinionen i Sverige har blivit mera Natovänlig. I runda tal är en tredjedel för Natomedlemskap, en tredjedel emot och en tredjedel säger vet inte. Om det skulle anordnas en folkomröstning om Natomedlemskap, är det inte troligt att en majoritet skulle rösta ja.
Visst har de olika uppfattningar i några säkerhetspolitiska frågor och visst är det valår. Men den pågående säkerhetspolitiska krisen med den påtagliga ryska aggressionen bör leda till nationell sammanhållning.
Sverige har under senare år slutit ett 20-tal samarbetsavtal på det militära området med en rad länder, bland annat Finland och USA, samt med Nato. I praktiken står vi mycket nära Nato.
Vad utmynnar nu dessa funderingar i? Min uppfattning är att de svenska partierna – eller i vart fall flertalet av dem – i den nuvarande krisen bör uppvisa sammanhållning. Visst har de olika uppfattningar i några säkerhetspolitiska frågor och visst är det valår. Men den pågående säkerhetspolitiska krisen med den påtagliga ryska aggressionen bör leda till nationell sammanhållning.
Erik Åsbrink var tidigare finansminister och VU-ledamot
