Erik Åsbrink: Samverkan och strid
I september är det val och det kommer givetvis att föras en strid mellan partierna i en rad frågor inför valet. För Socialdemokraterna är det naturligt att kunna fokusera på typiska höger-vänsterfrågor: Vinster i välfärden, skolan, sjukvården med mera.
Men det finns också områden där det är önskvärt att partier kan samverka över blockgränsen. Jag tar upp tre.
Säkerhetspolitiken. Rysslands angrepp på Ukraina har bland annat medfört att Sverige ökar försvarsanslagen och har ansökt om medlemskap i Nato. Till en början gjorde Ulf Kristersson en del piruetter genom att lova att en eventuell moderatledd regering efter valet skulle genomdriva en Natoansökan, även om Socialdemokraterna skulle vara emot.
Efter att ha tillrättavisats av Carl Bildt har han emellertid rättat in sig i ledet. Nu finns det en stor riksdagsmajoritet innefattande sex partier, som står bakom ansökan. Det är bra. Säkerhetspolitiken lämpar sig utomordentligt illa för partipolitiska strider.
Men på två andra områden finns det betydande orosmoln på himlen.
Nu har emellertid både regeringen och den så kallade högeralliansen lagt förslag som uppenbart bryter mot grundläggande principer för pensionssystemet.
Pensionssystemet. Sedan många år har vi en pensionsgrupp bestående av Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Även Miljöpartiet deltog, så länge de satt i regeringen. Partierna har enats om principerna för ett robust och väl fungerande pensionssystem. Det ska inte vara så att regimskiften leder till tvära kast i detta system. Det ska kunna genomföras ändringar men det ska i så fall ske i bred enighet och inte för ofta.
Nu har emellertid både regeringen och den så kallade högeralliansen lagt förslag som uppenbart bryter mot grundläggande principer för pensionssystemet. Förslag har lagts om ofinansierade utgiftsökningar och det är bäddat för en politisk strid.
Detta är allvarligt och riskerar att bryta sönder pensionssystemet. Oavsett vad som händer före valet, så hoppas jag att partierna efter valet kan återupprätta pensionssystemet.
Det finanspolitiska ramverket. Det infördes i slutet av 1990-talet efter många år av budgetunderskott och oreda. Det har fungerat väl. Sverige har en bättre ordning än de flesta andra länder. Men även på detta område finns det nu oroande tecken på att ramverket håller på att undermineras. Det ovan nämnda exemplet på ofinansierade utgiftsökningar i pensionssystemet är ett av flera exempel på detta.
Men efterhand har det uppstått en ovana, att så fort ett problem uppstår, så ska staten rycka in med insatser, vanligtvis ofinansierade.
Pandemin innebar att Sverige frångick ramverket. Många andra länder agerade på samma sätt. Det beslutades om gigantiska utgiftsökningar för att rädda både enskilda människor och företag. Det var välmotiverade insatser.
Men efterhand har det uppstått en ovana, att så fort ett problem uppstår, så ska staten rycka in med insatser, vanligtvis ofinansierade. När pandemin började klinga av, så fick vi i stället kriget i Ukraina. Nu ska kompensation utgå för stigande elpriser och bensinpriser. Det Finanspolitiska rådet har i sin nyligen framlagda rapport påpekat problemet och riskerna med det.
Även på detta område hoppas jag att partierna efter valet kan samverka för att återupprätta det finanspolitiska ramverket. I likhet med pensionssystemet ska det vara möjligt att göra förändringar. Men de bör inte ske i tid och otid och de bör ha en bred förankring. I en kommande översyn är det rimligt att i högre grad än tidigare beakta behovet av insatser inom klimatpolitiken.
Det kommer att finnas tillräckligt många andra områden, där partierna kan utkämpa strider mot varandra.
Erik Åsbrink är tidigare finansminister och VU-ledamot
