I boken finns en episod om när partisekreterare Tobisson under sensommartorkan 1978 släppte ett gäng moderata arbetsgruppsrapporter som på någon sida föreslog ett svenskt EG-medlemskap. En vaken journalist läste rapporten och ställde frågan till statsminister Thorbjörn Fälldin, folkpartiledaren Ola Ullsten, och ekonomiminister Gösta Bohman: Ska Sverige ansöka om medlemskap i EG?
Fälldin, Ullsten och Bohman for gemensamt i taket och avfärdade frågan. Regeringen höll ihop, det var viktigt inför stundande diskussioner om kärnkraften. Det hela blåste över, interna partidiskussioner är bra för demokratin. Men vad gäller regerandets konst är grundlagen tydlig. Regeringen fattar beslut som kollektiv.
Undertiteln på Tobissons bok, med självironiska högerspöke, framstår som en blinkning till rollen som partisekreterare och förste vice ordförande – men aldrig statsråd. Han höll kursen högerut när andra tvingades kompromissa.
Vän av ordning kan vidare framhålla att vi i Sverige brukar sluta upp kring en gemensam linje vad gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Formerna är välkända: riksdagens utskott, utrikes- och EU-nämnden, Försvarsberedningen. Därför är det uppseendeväckande att Sveriges vice statsminister, KD-ledaren Ebba Busch, har ett eget korståg vad gäller kriget i Gaza.
Frågan handlar om att Tidöregeringen äntligen anser att EUs associeringsavtal med Israel bör frysas. Instruktionerna till Sveriges representation i Bryssel är tydlig, men Busch driver som bekant en annan linje. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard säger att Busch bara uttalar sig som partiledare – inte som statsråd och vice statsminister. Bohman skulle häpna.
Medan konsensus uppstår bland folkmordsforskare om att Israels agerande utgör brott mot mänskligheten och högst sannolikt folkmord, framstår regeringen som lamslagen.
Det brukar sägas att inte ens en solstråle ska kunna leta sig igenom utrikespolitikens eventuella sprickor inom ett lands ledning. I stället tvingas vi bevittna hur solen går ned över svensk utrikespolitik. Statsministerns ledarskap är obefintligt. Hans vice statsminister driver en egen utrikespolitisk linje. Utrikesministern skyller på KD-tokigheter och låtsas inte om att regeringen är kollektivt ansvarig. Biståndsministern underminerar det arbete som svenska biståndsorganisationer gör för att stärka partier och civilsamhällen, så att det till exempel ska finnas demokratiska, palestinska krafter som kan administrera den oundvikliga tvåstatslösningen.
Medan konsensus uppstår bland folkmordsforskare om att Israels agerande utgör brott mot mänskligheten och högst sannolikt folkmord, framstår regeringen som lamslagen. I stället är det S som driver det självklara: EUs associeringsavtal ska frysas; skicka en nödflotta via britternas the coalition of the willing; inför sanktioner mot ansvariga ministrar i Israels regering; återuppta stödet till Unrwa; stoppa varor producerade av bosättare på ockuperad mark.
Ulf Kristersson behöver inte fråga AI om vad han omedelbart måste göra: Sätt dig ned med det största oppositionspartiet och gör allt du kan för att stoppa helvetet i Gaza.
Eric Sundström är chefredaktör för ABFs kulturmagasin Fönstret
