Eric Sundström: Marken skälver – även i svensk politik

Den gångna veckan kan ha innehållit händelser som ökar sannolikheten för ett maktskifte i nästa val. Jag tror faktiskt att jag inte bara önsketänker. Låt mig förklara. 

Först ska jag erkänna att jag alltid har haft svårt för Ulf Kristersson. Någon som minns Kristerssons gamla bok ”Non-working Generation” i vilken han skriver att det är gradskillnad, inte artskillnad, mellan svenska och sydafrikanska apartheidlagar? De svenska apartheidlagarna är lönesättningen, anställningstryggheten, beskattningen och sysselsättningsprogrammen för arbetslösa. Osmakligt och okunnigt.

Många minns säkert våningen i centrala Stockholm som egentligen var avsedd för hemlösa och svårt sjuka. Vi har utförsäljningarna av förskolor och äldreboenden när Kristersson var socialborgarråd; dåliga affärer som enligt Regeringsrätten delvis var olagliga. 668 taxiresor för skattepengar som riksdagsledamot, varav tre verkligen ska ha krävt bil. Kinaresor som borgarråd, som sammanföll med hans frus resor dit.

Svårast är att förstå vad Ulf Kristersson verkligen står för. Och om du inte står för något, kan du falla för vad som helst. 

Svårast är att förstå vad Ulf Kristersson verkligen står för. Och om du inte står för något, kan du falla för vad som helst. Exempel: Lova förintelseöverlevanden Hédi Fried att aldrig ha något samröre med SD, för att sedan åka till Tidö slott och bilda regering med stöd av SD. Och det är när vi närmar oss SD och regeringens brist på politik som det blir allvarligt.

Några av våra mest alarmerande utmaningar är den skyhöga arbetslösheten, investeringsbehoven, klimatförändringarna, och att Trump ser ut att överge Europa och Ukraina. Om jag får lägga till en personlig käpphäst vill jag även nämna den demokrati- och informationskris som via techplattformar har skapat en kaotisk offentlighet.

Att fullt ut begripa regeringens handfallenhet är inte lätt, men ett tilltagande problem är beroendet av SD. När utmaningarna växer och geopolitiken skiftar kommer det att krävas en mer offensiv EU-politik, inte minst vad gäller klimatförändringarna, säkerhetspolitiken och techjättarna. Men Jimmie Åkesson är EU-skeptiker, SD har velat ha en utredning om Swexit, och SDs förstanamn i Europaparlamentet har sagt att vi måste vara redo för Swexit när som helst.

Kvar står Kristersson med EU-skeptiker, blytung OECD-kritik mot Tidölagets klimatpolitik, samt turerna kring barndomsvännen Henrik Landerholm. Det senare är en cirkus som även inkluderar lögner (dokumenten var inte inlåsta, de hämtades inte av en medarbetare utan kan ha sålts till en ryss), tragikomiska uttryck (”oj, det här är nog lite hemligt”), och en tilltagande lukt av vänskapskorruption (addera Anna Kinberg Batra, Irene Svenonius, Anna Starbrink).

Fram växer bilden av ett gäng förvuxna Muf:are som förbrödrades med SD så att kompisgänget kunde få politisk makt – i betydelsen åka statsrådsbild, flyga regeringsplan, dela ut jobb, och tappa bort passerkort.

Samtidigt kliver S fram med ett oväntat kraftfullt förslag om en lånefinansierad totalförsvarfond för att snabbt och med kraft kunna bygga upp det militära och civila försvaret. En ny S-grupp under Lawen Redars ledning ska bryta segregationen, och Teresa Carvahlo framhåller att kriminalitet är en klassfråga.

Kanske är det vårsolen, kanske önsketänker jag. Men regeringen slirar, och i bästa fall håller S på att ta det politiska initiativet.

Eric Sundström är S-debattör