Eric Sundström: Hur fick vi en valrörelse där rågången mot SD blev till smicker?

Min vän berättade att han och döttrarna hade stått på en perrong när det SD-tapetserade tunnelbanetåget rullade in. De var redan sena till skolan, så de klev på ytterst motvilligt. Döttrarna undrade vad det var för konstig vagn som de hade hamnat i, och min vän kunde inte låta bli att titta på den ena dotterns halsband. Där hängde en Davidsstjärna. De var på väg till Judiska skolan.

Just tågvagnar har en obeskrivligt tung symbolik i Förintelsen som gjorde att många judar sökte sig till Sverige. Men Sveriges näst största parti – som grundades av bland annat en nazist 1988 – skämtar glatt om ”återvandringståget” som ska föra svenskar ut ur landet. Och så sent som i torsdags bjöds det in till fika på SDs riksdagskansli. Anledningen var årsdagen av Nazitysklands anfall mot Polen – inledningen på andra världskriget som kom att inbegripa ett folkmord på omkring sex miljoner judar.

Att förstå och motverka de samhällsförändringar som gör att var femte svensk röstar på SD är – tillsammans med klimatutmaningen – arbetarrörelsens viktigaste uppgift.

I samband med en av valrörelsens alla dörrknackningar samtalade jag med en äldre man från Österrike. Han hymlade inte med att släkten hade haft en affärsrörelse, och därmed tillhörde familjen ”de svarta” och inte ”de röda” under hans turbulenta barndom. Den äldre mannen, som politiskt alltjämt verkade luta högerut, undrade varför S inte kunde samarbeta med SD.

Jag svarade att jag gärna ville höra alla hans tankar om vad som är bra och dåligt i Sverige, men att S drar en skarp gräns mot ett parti som inte är grundat i övertygelsen om alla människors lika värde. Samtalet vände till det bättre, inte minst tack vare Magdalena Andersson som var populär även bakom den dörren.

Att förstå och motverka de samhällsförändringar som gör att var femte svensk röstar på SD är – tillsammans med klimatutmaningen – arbetarrörelsens viktigaste uppgift. Men när jag vandrade vidare mot nästa dörr vällde en ilska upp inom mig. Hur fick vi en valrörelse där borgerlighetens rågång mot SD blev till smicker och smek?

Kanske blev jag främst besviken på mig själv. Att KD skulle öppna grinden borde vi alla ha räknat med. Men trodde jag på Ulf Kristersson när han lovade förintelseöverlevanden Hédi Fried att aldrig, aldrig, aldrig ha något samröre med SD? Borde vi ha förutsett genomklappningen hos Sveriges liberaler?

Jag gör det för att det är allvar nu, för att jag vill besegra de borgerliga partier som sviker människovärdet – och för att en pappas oroliga blick aldrig ska behöva vandra mot dotterns Davidsstjärna på en svensk tunnelbanevagn.

Är det en cocktail av maktbegär och mammon som utgör förklaringen? Liberalernas friskoleprogram och miljardsatsning på säkerhetsföretag råkar ju vara utmärka förslag för Johan Pehrsons förmögenhet (han är redan mångmiljonär).

Ilskan hade inte riktigt gått över när en borgerlig valarbetare ville bjuda på en kopp kaffe vid en tågstation morgonen därpå. Jag berättade om min vän som hade rest med SD-vagnen, redogjorde för att han tidigare hade röstat på L, men att det nu var en omöjlighet. Varför legitimerar ni ett parti som åberopar de mörkaste kapitlen i Europas historia, undrade jag. Vad ska jag säga till min vän?  ”Jag vet faktiskt inte”, svarade den borgerliga valarbetaren.

Jag vet dock en sak. De sista dagarna kommer du och jag att knacka ännu fler dörrar än vad vi hade tänkt, och ringa några extra samtal i den fackliga valrörelsen. Jag gör det för att det är allvar nu, för att jag vill besegra de borgerliga partier som sviker människovärdet – och för att en pappas oroliga blick aldrig ska behöva vandra mot dotterns Davidsstjärna på en svensk tunnelbanevagn.

Eric Sundström är S-debattör