Ensamma själar som vill bli sedda

Bild: Magnus Länje

Ville han hjälpa den romska tiggande kvinnan eller sitt eget förhållande när han bjöd in henne att sköta om hushållet? Frågan ställs i Folkteaterns föreställning Här skulle vi leva, tillsammans.

Föreställningen inleds med att Olof petar bort matrester från en nydiskad tallrik.
Paret Olof och Gurli lever i ett förhållande som påminner om en strindbergsk dödsdans.
Instängdheten är kvävande, delvis orsakad av att Gurli tidigare varit otrogen med en kvinna, något som Olof inte kan komma över.

En dag tar Olof med sig en romsk tiggerska hem. Trots Gurlis protester får hon bo hos dem mot att hon sköter hushållet. Successivt blir det gamla paret beroende av denna främmande kvinna. Hon fungerar som en katalysator i det havererade äktenskapet.

Till slut flyr Brna ut till friheten för att åter tigga utanför Ica. Hellre den materiella misären än helvetet i ett omöjligt äktenskap och känslan av att vara utnyttjad, tänker hon.
Olof återgår till att peta bort matrester från nydiskade tallrikar.

Ville Olof hjälpa den romska kvinnan när han tog med henne hem? Eller gjorde han det av ren egoism, omedvetet eller inte, för att få liv i ett dött förhållande?

Den förtätade spänningen mellan makarna störs av de många filmbilder som projiceras mot scenografin. Svårigheten att tolka dem riskerar att ta uppmärksamheten från dramat som utspelar sig framför oss.

De tre skådespelarna gör fina prestationer där de skapar outhärdliga spänningar mellan sig samtidigt som de håller distansen mot omvärlden/publiken. Vi tittar in i det förbjudna som människorna inte vill att vi ser.

Den bisarra humorn framförs med exakt den precision som krävs och är nödvändig för att vi ska stå ut med ensamheten i det andliga eländet.

Kan vi hjälpa andra när vi behöver hjälp själva? Eller är vi så upptagna av oss själva att vi inte förstår andras behov?

Här skulle vi leva, tillsammans

Av: Kristian Hallberg.
Scenografi/ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl.
Film: Hanna Andersson.
Kostym: Jenny Ljungberg.
Kompositör: Johan Ramström.
Maskdesign: Susanne Åberg.
Skådespelare: Karin de Frumerie, Elisabeth Göransson och Hans Sandquist.
Spelas på Folkteaterns till och med 22 april.

Karl Spendrup