En inkluderande, progressiv och internationalistisk Sverigestolthet
Magdalena Anderssons patriotism är internationalistisk, inkluderande och progressiv, skriver Daniel Färm.
Stoltheten över Sverige har varit ett bärande tema i Magdalena Anderssons tal sedan hon blev partiledare. Så även i årets Almedalstal. Tidigare generationers ängslighet inför att målas ut som trångsynta nationalister har ersatts av att klart och tydligt vittnesmål från Andersson om hur och varför hon är så stolt över detta land. Det är numera bara ett litet fåtal som upprörs över detta. För den socialdemokratiska stoltheten över Sverige är inkluderande, kompletteras med internationell solidaritet, och står i bjärt kontrast till högernationalismens svartmålning.
”Jag vill att Sverige ska bli en starkare röst för den enda långsiktiga vägen till fred i Mellanöstern: en tvåstatslösning.” Det är ett viktigt besked. Den svenska högerregeringens allt för undfallande inställning till Israels oproportionerliga massdödande av civila palestinier är en skam för den svenska utrikespolitiken.
Men här fanns också en besvikelse över att 1990-talets globala öppningar har ersatts av krig, murar, hat och hot, klimathot och sprängningar. ”Det är en annan värld som ni i den unga generationen som växer upp idag möter.” Magdalena Andersson pekade i sitt Almedalstal på att det gör något med ett samhälle då samhället drar sig tillbaka och den progressiva grundtanken – att vi ska lämna över ett bättre samhälle till våra barn än det som vi fick ärva av våra föräldrar – inte längre gäller.
Hopplösheten må vara förståelig, men den är livsfarlig
Det är i den myllan extremism och populism frodas. Där tillit ersätts med misstro. Där tro på politikens kraft ersätts med politikerförakt. Där ilska över de privilegierade klassernas rofferi ersätts med hån och hat mot folkvalda. Hopplösheten må vara förståelig, men den är livsfarlig för ett samhälle, slår Andersson fast. Det är klokt. Mycket klokt. Socialdemokratin måste stå för hoppfullhet. I bjärt kontrast till högerradikalismens och populismens svartmålning och skrämselpropaganda. Som en motkraft till marknadsexperiment och privatiseringar som spär på klyftorna i samhället.
Socialdemokratin står för något annat. För hoppfullhet.
Man kan ibland få intrycket att hopplösheten är ödesbestämd. Att världen är på väg att gå åt helvete, och att det nu bara gäller att minimera skadan för en själv. Men det duger inte som politiskt svar. Socialdemokratin står för något annat. För hoppfullhet. För en ny riktning för Sverige, som Magdalena Andersson har gjort till sin devis.
Parallellt med Anderssons tal har socialdemokratins politikförnyelse tuffat på. Mest uppmärksamhet under Almedalsveckan fick Lawen Redars förslag om obligatorisk förskola från tre års ålder samt krafttag för att bryta boendesegregationen – bland annat genom inkomstkrav för att få flytta till utsatta områden.
Ett annat förslag från en av arbetsgrupperna, om arbetstidsförkortning, vill dock nya LO-basen försöka lösa avtalsvägen först. Men riktningen är den samma: Det är viktigt att jobba. Men för att orka ett helt yrkesliv behöver fler kunna arbeta färre timmar varje vecka.
Så här tar sig arbetarrörelsen an dagens och morgondagens samhällsproblem: med analyser, idéer, värderingar och genomtänkta reformförslag.
en regering som har suttit på händerna under krisen i välfärden, som låter segregationen växa ytterligare och som inte har lyckats få till vare sig ny kärnkraft eller stopp på gängkriminaliteten
Moderatledaren Ulf Kristersson avslöjade sin strategi. Moderaterna ska framställa sig som partiet som ”får saker gjorda”. Det är magstarkt av en regering som har suttit på händerna under krisen i välfärden, som låter segregationen växa ytterligare och som inte har lyckats få till vare sig ny kärnkraft eller stopp på gängkriminaliteten. Varför? För de har fel politik – och fel inställning till politik. Regeringen Kristersson saknar förmåga – och vilja – att söka breda överenskommelser där det behövs. Och försvarar eller förvärrar andra problem.
Samtidigt vill Kristersson framställa sig som en enande kraft. Det är inte svårt att genomskåda. Det beror i första hand på att Sverigedemokraterna är ett parti som vill ”flip the table”, som det heter på engelska. De vill vända upp och ned på saker och ting, och skapa ett kaos – ur vilket önskan om ”ordning och reda” ska växa… Moderaterna och Socialdemokraterna har tidigare – i egenskap av de två statsbärande partierna i svensk politik – varit de som har hållit i bordet, så att det inte välter. Sedan har man haft olika förslag för hur bordet ska dukas, och vad som ska serveras. Men nu har Moderaterna legitimerat de som bara förstör. De som välter bordet – vår demokrati.
Socialdemokratin ska kämpa ”för ett samhälle där ni får det bättre än era föräldrar. Ett samhälle värdigt det Sverige som vi älskar.”
Magdalena Anderssons ”nationalism” då? S-ledaren vill att svenska flaggan ska hissas på varje torg i Sverige. Poängen är inte just flagghissandet, utan att det ska vara ett land där samhället är till för alla. Präglat av gemenskap och tillit. Andersson knöt ihop stoltheten över landet med den progressiva grundidén – och ställde ut ett löfte till dagens ungdomar. Socialdemokratin ska kämpa ”för ett samhälle där ni får det bättre än era föräldrar. Ett samhälle värdigt det Sverige som vi älskar.”
Detta är viktigt. Här visade Andersson hur man kan kombinera samhällskritik med hoppfullhet i en inkluderande patriotism på progressiv grund. Nu finns en tydlig ambitionshöjning och reformlusta. Socialdemokraterna ska gå till val på ett brett politiskt program för att komma till rätta med de stora samhällsproblemen – och föra Sverige in i ett ljusare 2030-tal. Bort från marknadsskolans orättvisor, gängkriminalitetens otrygghet och arbetslivets klyftor.
Man behöver inte skämmas över vårt land. Men socialdemokrater får aldrig vara nöjda över de orättvisor och brister som drabbar vanligt folk i vardagen.
Det finns hopp om framtiden.
Daniel Färm är politisk redaktör
