Elisabeth Lindberg: Störta inte landet i kaos tillsammans med ytterkantsliberaler
Foto Elisabeth Lindberg: David Lagerlöf
Sjätte november var dagen efter att Donald Trump blev vald till USA:s president för andra gången. Från vårt grannland i söder kom nyheten att regeringen hade kollapsat. Världen tycktes med ens oerhört osäker. Den tyska regeringskrisen för med sig lärdomar till Sverige. Det går inte att regera utan att vara ense om den ekonomiska politiken.
Den tyska förbundskanslern Olaf Scholz visade i november 2024 upp något han hade saknat under hela sin regeringstid: politiskt mod. När liberala samarbetspartiet FDP vägrade ökade offentliga utgifter avgick han.
FDP hade fått finansministerposten för att överhuvudtaget kunna tänka sig en koalition med socialdemokratiska SPD och Die Grünen. Därifrån motsatte sig partiledaren Christian Lindner många försök att rusta upp den förfallna tyska infrastrukturen, upprätthålla det ekonomiska stödet till Ukraina och investera i en ny tysk tillväxtmodell. Den gamla hade fallit i och med att den billiga ryska gasen inte längre flödade genom ledningarna i Östersjön.
Den havererade tyska regeringskoalitionen hade många likheter med januariavtalet i Sverige, som gällde åren 2018–2021. Lärdomen från dem båda är att samarbeten där partierna inte kan komma överens om den ekonomiska politiken är dömda att misslyckas. Kort sagt socialdemokrater: störta inte landet i kaos genom att samarbeta med ytterkantsliberaler som sätter en ära i att vägra er politik.
Det framkom efter kollapsen att FDP medvetet hade använt strategin att sabotera regeringens ekonomiska politik för att inte bli stämplat som ett parti till vänster. Där ringer en kristallklar klocka till Centerpartiet och den intervju som Muharrem Demirok gav i SVTs 30 minuter 13 februari i år. Han kunde tänka sig att förhandla med en framtida socialdemokratiskt ledd regering endast om den är beredd att genomföra allt hans lilla parti vill ha.
Den här utpressningsstrategin bär tydliga likheter med FDPs agerande. En gisslansituation vinner ingen på. I skrivande stund ligger FDP och darrar på procentspärren till förbundsdagen. SPD har tappat tio procentenheter av sitt väljarstöd.
November förra året var en händelserik månad. Det var inte bara i Tyskland som finanspolitiken stod i centrum. I Sverige nådde sex av åtta partier en överenskommelse om att införa ett balansmål för statens budget. Över en konjunkturcykel ska inkomster och utgifter balansera varandra.
I Tyskland finns sedan 2009 motsvarande regel i form av en skuldbroms. Regeln tillåter den federala staten att gå med underskott motsvarande maximalt 0,35 procent av BNP, samtidigt som förbundsländerna måste hålla sina budgetar i balans. Skuldbromsen får sättas ur spel tillfälligt vid stora kriser, vilket gjordes under coronapandemin.
Jämförelsen med Sverige visar att liknande regler som har skapat regeringskris i Tyskland basuneras här ut som en framgång.
Jämförelsen med Sverige visar att liknande regler som har skapat regeringskris i Tyskland basuneras här ut som en framgång. Januariavtalets portalparagraf löd ”Överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket ska värnas”. Det finns ingenting som pekar på att den nya balansmålsöverenskommelsen skulle spela någon annan roll i ett potentiellt septemberavtal mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. Trots att överenskommelsen är obsolet innan den ens har hunnit träda i kraft.
Omvärlden förändras extremt snabbt nu och med den kommer petitesser som budgetregler helt plötsligt att omvandlas till explosiva brandbomber. Om försvarsanslagen måste fördubblas igen för att Donald Trump tar hem amerikanska trupper från Europa. Om klimatförändringarna börjar accelerera ännu mer. Om välfärden inte ska bli helt förbisedd i jakten på nya tillväxtmöjligheter och militär trygghet. Alla dessa ”om” kan snabbt förvandla en uppgörelse till regeringskaos, givet att mer resurser måste trollas fram.
Dagens Nyheters ledarskribent, Martin Liby Troein, skrev efter balansmålsuppgörelsen att det inte alls är en styrka för riksdagens partier att en majoritet av dem hade landat i en så svag målsättning. Att de inte vågade mer inger inte förtroende, det framstår som illavarslande.
På 1920-talet konstaterade Ernst Wigforss att vänstern vägrade alla ökade utgifter till militära ändamål, medan högern inte släppte igenom några höjda anslag till sociala reformer. Budgetsiffrorna såg bra ut, samtidigt som den politiska pessimismen spred sig i samhället.
Dödlägen av den typen är en rävsax som demokratier kan fastna i. I Tyskland ledde det till regeringskris. Sverige hade likaså problem under perioden 2014–2022. Framåt gäller för socialdemokratin att inte utgå från att dödläge är det enda möjliga.
Elisabeth Lindberg
doktor i ekonomisk historia och utredare vid fackliga tankesmedjan Katalys
