Dumt fiska efter svenska värderingar
Anders Nilsson, författare och socialdemokratisk idédebattör.
”Värderingar” är ett vagt begrepp. I stället för att tala om ”svenska värderingar” är det bättre att inom socialdemokratin referera till den nordiska samhällsmodellens normer och institutioner, menar Anders Nilsson.
World Values Survey placerar svenskar i extrempositioner när det gäller uppskattning av individuellt oberoende och ickereligiös världsbild. Man kan tala om speciella ”svenska värderingar” i förhållande till andra delar av världen.
Men ”värderingar” är ett vagt begrepp. Den institutionella teorins ”normer” och ”institutioner” är mer exakta. ”Skattesystemet” som institution är med denna terminologi inte skattemyndigheten utan skattelagstiftningen, det vill säga ett ramverk av normer för människors mellanhavanden i samhället.
Alla samhällen vilar på normer, en del formella som skrivna lagar, andra informella i sociala koder, ytterligare andra i en gråzon av praxis och sedvänjor.
Detta är inget givet av Gud eller naturen utan helt och hållet en mänsklig historisk produkt. En del, till exempel förbudet att aga barn, kom som ett beslut från ovan, till en början inte så starkt förankrat i flertalets rättsmedvetande.
Annat är arv av historiska processer, inte sällan konfliktfyllda, till exempel allemansrätten från medeltiden eller Axel Oxenstiernas reformer av statsapparaten på 1600-talet.
Vi kan nästan alltid ändra det historiska arvet med formell lagstiftning.
Men hinder är ofta att vi inte ser det som historiska arv utan som naturliga ordningar, vilka i sin tur ofta speglar maktstrukturen i ett samhälle.
Formella lagar kan bli överspelade om reella maktförhållanden och faktiska institutioner förändras. 1709 års regeringsform för rikets styrelse gällde fram till år 1974 opåverkad av den parlamentariska demokratins genombrott i början av 1900-talet.
Vad vi ser som svenskt är därtill i hög grad en blandning av olika tiders influenser från omvärlden. Som Esaias Tegnér påpekade var en gång bara barbariet fosterländskt.
Skattesystemet är en central institution i det moderna Sverige. Andra centrala institutioner är den generella välfärdspolitiken samt arbetsmarknadens ordningar med kollektivavtal och organiserade partsintressen.
Den parlamentariska demokratin och välfärdsstaten är produkter av 1900-talet. I båda fallen spelade arbetarrörelsen en central roll – men det är en överdrift att säga att det bara handlar om socialdemokrati.
Likt liberalerna under 1800-talet vann allmän uppslutning bakom marknadsekonomi och medborgarnas likhet inför lagen, vann socialdemokraterna under 1900-talet stöd för välfärdsstaten som ett allmänintresse – den historiska kompromissen mellan marknaden och folkstyret. ”Vi var med!”, som en moderat partisekreterare försökte lägga historien till rätta för några år sedan.
Vi kallar det ”den svenska modellen” fast egentligen är det ett för de nordisk länderna gemensamt institutionellt ramverk för jämkning mellan individen, familjen, arbetsmarknaden och staten.
Den stärker individens oberoende i förhållande till arbetsgivaren (kollektiva avtalsrättigheter, offentliga välfärdsinstitutioner), familjen (fri utbildning, tvåförsörjarmodellen) och staten (medborgarrättigheter, inte klientrelationer).
Över hela fältet kvalificerar deltagande i arbetslivet för detta individuella oberoende, vilket främjar ett högt arbetskraftsdeltagande.
Under senare tid har den nordiska modellen blivit något skadeskjuten av globaliseringen, men står sig ändå rätt bra i internationell jämförelse när det gäller sysselsättning och social rättvisa.
För en socialdemokrat är det bättre att referera till den nordiska samhällsmodellens normer och institutioner än till ”svenska värderingar”. Då talar vi om något med objektiv existens och inte subjektiva formationer i grumliga vatten.
Nota bene till regeringskansliets talskrivare.
Anders Nilsson, författare och socialdemokratisk idédebattör
