Drygt 30 års färd mot Sverige i Nato
Man kan på goda grunder hävda att under drygt 30 år har vi steg för steg distanserat oss från den traditionella svenska säkerhetspolitiken, alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, och de facto närmat oss Nato. Foto: Pete Souza.
Det närmande till Nato som Socialdemokraterna och Sverige nu genomgår borde inte komma som en blixt från klar himmel. Utvecklingen i den riktningen har pågått under flera decennier.
När socialdemokratin ändrade uppfattning i EG/EU-frågan hösten 1990 upplevdes det av många som att kursändringen kom plötsligt.
Allan Larsson visade i ett inlägg nyligen att så inte var fallet. Beslutet hade föregåtts av förhandlingar om ett EES-avtal, som påbörjades redan 1989, ett beslut på partikongressen som gav mandat till verkställande utskottet och några artiklar på DN-debatt av Ingvar Carlsson som alla pekade på att en kursändring var på gång. Vi kanske upplevde förändringen som plötslig, men de som kunde läsa tecknen i skyn såg kursändringen komma.
När socialdemokratin nu diskuterar Natofrågan kan man på samma sätt säga att det har varit en lång process.
Resan började, menar jag, på allvar hösten 1990 när den socialdemokratiska regeringen deklarerade att man hade för avsikt att ansöka om medlemskap i EG/EU. Fram till den dagen hade den traditionella svenska säkerhetspolitiken, som den formulerats av Tage Erlander och Olof Palme, varit alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Alliansfriheten var ett medel – aldrig ett självändamål – ett medel för att vi skulle uppfattas som trovärdiga. Man kan vara ännu skarpare och säga att alliansfriheten var en nödvändig förutsättning för att omvärlden skulle lita på att vi menade allvar med vår avsikt att förklara oss neutrala i händelse av krig i vårt närområde.
Kanske borde vi socialdemokrater redan då, när vi ansökte om medlemskap i EU, sagt att vi måste finna en ny säkerhetspolitisk kurs. Det skedde inte. Varför? Jo, det enkla svaret är att när muren föll 1989 spreds en känsla av att vi gick in i den eviga freden. Traditionella säkerhetspolitiska frågor tycktes i det närmaste ha blivit irrelevanta.
Min slutsats är att efter hösten 1990 kunde vi inte längre betrakta Sverige som alliansfritt.
Det är riktigt att det nya säkerhetspolitiska läget möjliggjorde en svensk EU-ansökan. Men vi underlät att säga att det också krävde en ny säkerhetspolitisk kurs. Vi låtsades som det regnade och ingen synade korten, så vitt jag kan minnas.
När vi sedan gick med i EU upphörde, menar jag, alliansfriheten. EU är en allians med säkerhetspolitisk betydelse. Det finns, som statsministern under denna vår åberopat, en solidaritetsförpliktelse mellan EU:s medlemsländer. (Lissabonfördraget artikel 42.7) Den är inte lika stark som artikel 5 i Nato, men den finns där. Min slutsats är att efter hösten 1990 kunde vi inte längre betrakta Sverige som alliansfritt.
Efter det har vi tagit steg för steg bort från Erlanders och Palmes säkerhetspolitiska linje med
• avtal med Nato
• avtal med enskilda Natoländer
• övningar med Natoländer
• en fördjupning av den transatlantiska länken
• en förklaring i riksdagen att vi ska vara solidariska med våra grannländer
Man kan alltså på goda grunder hävda att under drygt 30 år har vi steg för steg distanserat oss från den traditionella svenska säkerhetspolitiken, alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, och de facto närmat oss Nato.
Att nu ta ytterligare ett steg och bli fullvärdiga medlemmar i Nato borde inte vara så svårt. Vi är, som någon sagt det, tillsammans med Finland de enda EU-länderna utan rösträtt.
Nils Gunnar Billinger, socialdemokrat med bakgrund som bland annat statssekreterare i försvarsdepartementet och statsrådsberedningen
