Annons:

Krönika: Drunkna inte i eländesrapporter

För ganska exakt ett år sedan satt jag och skrev en ledartext om att läget i världen på många sätt kändes bedrövligt. Då hade vi nyss lämnat 2015 bakom oss, ett år med miljontals människor på flykt undan krig, terrordåd i Paris, Jemen, Kenya och på många andra håll i världen, rader av rapporter om människor som mördats av IS/Daesh samt framgångar för högerpopulister.

2016 blev inte året när det vände – nu sitter man här med precis samma känsla. Brexit och Donald Trump, fortsatta terrordåd och dödsskjutningar, fortsatt krig i bland annat Syrien och fortfarande miljontals människor som tvingas fly från sina hem på grund av krig, konflikter och förföljelse. Med mera. Det är synd om människan, det visste redan August Strindberg.

Då, för ett år sedan, tittade jag bakåt för att hitta något att muntra upp mig med. Filmen ”Sufragette”, om den (relativt) militanta kampen för kvinnlig rösträtt, gav en bild av hur mycket samhället ändå har förändrats på hundra år och hur mycket människor har varit beredda att uppoffra för att bygga ett bättre samhälle; man behöver inte stödja våld som politisk metod för att ändå bli uppiggad av tanken på allmän rösträtt och oändligt mycket bättre levnadsvillkor och arbetsvillkor – åtminstone i vår del av världen.

Och tro det eller ej, i dag känner jag mig trots allt hoppfull efter en rad antal möten i slutet av 2016 med människor som jobbar för mänskliga rättigheter och arbetares rättigheter, oavsett svårigheterna.

Tack vare en journalistresa arrangerad av Palmecentret fick jag träffa oppositionspolitiker och journalister som jobbade på trots att de vet att de kan hamna i fängelse och människorättsaktivister som till exempel advokaten Eren Keskin som står inför rätta för texter i en tidning som hon är chefredaktör för.

Och vid en konferens – återigen arrangerad av Palmecentret – i Albanien i december pratade jag med en rad människor som jobbar för att stödja arbetarna i sina länder. I en del fall handlar det bara om hårt arbete, men ibland innebär arbetet också en rent personlig risk.

Ryskan Rima Sharifullina, som gått från facklig aktivist till att bli arbetsrättsaktivist och tvingats stänga en organisation och starta en ny för att kunna fortsätta att verka utan att svartlistas på grund av den ryska lagen om ”utländska agenter”. Ye Naing Win, som suttit i fängelse i Burma på grund av vad som kallades ”arbetsrelaterade aktiviteter” då han samlade information om övergrepp mot anställda. Jennifer Albano från Filippinerna, där den nye presidentens krig mot droger och kriminalitet även går ut över fackligt aktiva.

Att i ett par dagar höra om alla problem som radar upp sig när man jobbar för drägliga villkor för arbetarklassen runt om i världen – bristande lagstiftning, bristande tillämpning av lagstiftning, nepotism inom fackföreningar, hur fackligt aktiva blir måltavlor för våld – kanske inte vid första anblicken förknippas med hoppingivande. Tröstlöst, snarare.

Men hur svårt och farligt det än är finns det ändå alltid människor som inte ger vika. Som vet att enda sättet att förändra världen är att göra jobbet.

Därför går jag in i 2017 med vetskapen att världen är full av orättvisor och utmaningar, men ändå hoppfull – för att de goda krafterna ändå är många. Och jag hoppas att människor i början av 2100-talet kommer att se hundra år tillbaka i historien och tänka att även om de lever i en tid av utmaningar så har det ändå hänt mycket positivt.

[blockquote author=”Alva Myrdal” pull=”left”]”Det är inte människovärdigt att ge upp”.[/blockquote]

För mitt i all eländesrapportering ska man inte glömma att det varje år också sker framsteg. 2015 var till exempel inte bara ett år av flyktingkris utan också året när antalet människor som lever i extrem fattigdom för första gången låg under 10 procent, kvinnor för första gången fick rösta och kandidera i valet i Saudiarabien, Irland röstade ja till samkönade äktenskap, samt tre länder avskaffade dödsstraffet.

Medan 2016 inte bara handlade om terrordåd utan också var ett år då svälten i världen nådde sin lägsta nivå på 25 år, antalet kvinnor som dog i samband med graviditet och barnafödande hade halverats sedan 1990, och ökningen av koldioxidutsläpp stannade av.
Vi får inte förblindas av allt det svåra. För det värsta som kan hända är att vi låter oss skrämmas till hopplöshet och apati och ger upp om politikens möjligheter.

Som Alva Myrdal sa: Det är inte människovärdigt att ge upp.

Ylva Säfvelin

Detta är en opinionstext i Aktuellt i Politiken. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Annons: