Det krävs ett annat slags granskning av pandemin

Åtgärder mot viruset har i hela världen vägts mot andra viktiga åtaganden, som barns rätt till skola och effekter för den psykiska hälsan, jobben och ekonomin. De avvägningarna behöver diskuteras.

I inledningen till covidepidemin uppstod ett antal spontana initiativ i syfte att hjälpa till med problem som den orsakade. Grannar handlade åt äldre som rekommenderats att hålla sig inne, det organiserades kollektiv grannskapssamverkan, små pop-up fabriker med frivillig och oavlönad arbetskraft tillverkade skyddsförkläden och visir, som det ju alltså rådde brist på, företag levererade in överskottslager av munskydd till lokala sjukhus, högskolornas kemiinstitutioner började tillverka handsprit (som det också var brist på), med mera. Det var litet av djävlar anamma: Det här ska vi klara!

Nu ett år senare är stämningen mer sammanbiten. Det handlar mer om att härda ut än att klara av. Och media börjar allt mer jaga syndabockar och forma bilden av att det måste vara någons fel, någonstans, och att det hade gått att klara alltihop mycket enklare och snabbare.

I sådana lägen är det klokt att höja blicken över vår svenska horisont och kolla läget i andra länder.

Vaccinationerna, till exempel. Det finns kritik litet varstans, i vissa fall berättigad, i andra väl mest att se som uttryck för otåligheten att äntligen få bli av med eländet.

I Frankrike var starten så trög att president Macron röt till mot sjukvårdsbyråkratin och tvingade fram en del lättnader. I Nederländerna visade sig byråkratin också vara svårforcerad och kritiken är hård mot att vaccinationerna kom i gång först tio dagar efter övriga EU. I Tjeckien har tidsplanen visat sig vara för optimistisk. I Tyskland, där vaccinationen kom igång snabbt och effektivt, rasar många över att Tyskland valt att få sin tilldelning enligt EUs fördelningsnyckel i stället för att skaffa sig större mängder via de egna tyska tillverkarna.

Och i USA, som åtminstone tidigare brukade åberopas som exempel på ett land där man snabbt och effektivt dragit igång vaccinationerna, har tillträdande presidenten Joe Biden just lagt fram ett omfattande program för att få systemet att fungera bättre. Det är problem med distributionen, det saknas personal och tillgången är osäker, sedan det visat att ett påstått stort förråd redan hade tömts.

Om vi så fortsätter till den uppenbart eviga diskussionen om valet av ”strategi” förra våren, det vill säga graden av nedstängningar, så är diskussionerna också rätt lika i olika länder, alldeles oberoende av vilken strategi som valts i det avseenden. Och att folk är lika less på att det aldrig tar slut som vi är här.

För nu är det många länder som drabbats ungefär lika mycket, mätt i termer både av smittspridning och dödsfall – trots olika ”strategi”. Det som i somras verkade visa att hårda nedstängningar fått viruset att avta verkar i dag mest vara en säsongsberoende effekt. I höstas steg smittspridningen kraftigt igen. Också i länder som haft stora nedstängningar.

Det är klart att det har begåtts misstag i hanteringen av epidemin, i alla länder. Covid-19 var ett nytt virus, vars beteende inte var känt och där man fick grunda sina åtgärder på vad man visste om andra coronavirus. Man hade att hantera verkningarna med hjälp av en vårdorganisation som var avpassad för normallägen, inte en omfattande och långvarig epidemi. Och man måste väga de behövliga åtgärderna mot viruset mot effekterna för andra viktiga samhällsåtaganden: barns rätt till skola, effekterna för den psykiska hälsan, jobben och ekonomin.

Visst låter det säga sig att skyddet för liv och hälsa alltid måste sättas först, men haken i sammanhanget är att liv och hälsa påverkas negativt också av arbetslöshet, företagsnedläggelser och stora ekonomiska problem i samhället.

Och det är om de avvägningarna, och de förutsättningarna, som diskussionen om både det riktiga och de felaktiga i hanteringen av covidepidemin borde handla. För det är av den sortens reflekterande granskning vi kan dra lärdomar för framtida krishanteringar. Då blir den vanliga mediala ställa-till-svars-journalistiken kontraproduktiv, och vilseledande.

Problemet för sjukvården var, och är, att hantera en stor epidemi med en organisation som är tänkt för vad man kan kalla goda tider, normala tider.

Medias problem är något liknande. De hanterar sin granskning av covid-19-förloppet enligt samma modell som granskningen av det vanliga interna spelet mellan partierna i riksdagen, eller den vanliga handläggningen av enskilda ärenden där både sakfrågan och behandlingsgången är tydlig. Och där det finns en slutligt ansvarig att ”ställa till svars”.

Även i detta normalläge utelämnar denna modell delar av processen, och den envisa fokuseringen på enskilda personer, typ politiker i ledande positioner, ger egentligen en förenklad bild av hur beslutsprocesser faktiskt går till.

När det, som nu, handlar om ännu mer sammansatta processer, där redan själva kärnfrågan är komplex och kopplingarna till samhället i övrigt bildar långa och hoptrasslade kedjor, blir granskningsmodellen direkt vilseledande och är, i praktiken, ingen granskning alls.

Och det är inte bara i största allmänhet irriterande. Det är oroande.