Det blev inte bättre av fler marknadsexperiment

Järnvägsunderhållet bolagiserades 2010, det vill säga uppgifterna bröts ut ur Banverket och lades i ett särskilt bolag, Infranord. Som tänktes upphandla tjänster på marknaden.

Idén var den gamla vanliga bakom alla privatiseringar och marknadiseringar – med hjälp av konkurrensen mellan olika aktörer skulle verksamheten bli mer effektiv, det vill säga bättre, och samtidigt billigare.

Resultatet, frestas man säga, blev också det gamla vanliga. Det vill säga sämre och dyrare.

Riksrevisionen har flera gånger kritiserat hur underhållsverksamheten utvecklats efter bolagiseringen. Kritiken återkommer nu senast i en PM från en tidigare chef inom Vägverket. Den är extra intressant eftersom den också analyserar förutsättningarna för att marknadslösningar alls ska fungera.

Analyser som, dessvärre, sällan eller aldrig gjordes på den tiden det begav sig, alltså när privatiseringspolitiken drog i gång och ”marknaden” släpptes in.

För så är det ju. Marknadskonkurrens kan ge fördelar i form av bättre metoder och sänkta kostnader, men det bygger på ett antal förutsättningar som inte självklart finns bara för att man släpper in privata företag i en verksamhet. Vad gäller järnvägsunderhållet handlar det om att det helt enkelt finns för få företag som konkurrerar.

Kostnaderna för järnvägsunderhållet har ökat kraftigt, medan bristerna snarast förvärrats. Järnvägsresenärerna har fått vänja sig vid att sådant som spårfel, växelfel, transformatorfel, signalfel och nedrivna kontaktledningar orsakar ideliga förseningar. Bakom det finns en splittrad organisation som försämrar både samordning och kontroll. Och, för att citera promemorian, ”alltför stor del av resurserna går åt till att åtgärda fel i anläggningen i stället för till förebyggande underhåll”.

För entreprenörer som har kontrakt på att utföra underhåll, det vill säga tjänar sina pengar på att åtgärda brister som redan gett sig till känna har ju inga incitament att arbeta så att brister inte på samma sätt uppstår – då tjänar man ju mindre.

Rapporterna om privatiseringarnas negativa effekter inom den offentliga sektorn, inklusive skattesubventionerade branscher som RUT och ROT, är återkommande. Man kan dela in problemen i olika kategorier.

En handlar om att det skapats utrymme för oseriösa, ibland direkt kriminella, aktörer. Förklaringen till det är otillräckliga kontroller, eller avsaknad av kontroller. Vilket i sin tur förklaras av en övertro på de fördelar som med automatik skulle följa av att privata företag släpptes fram – och att man alltså inte fick försvåra för företagen genom för mycket regler, krav och kontroller.

Kontrollmöjligheterna har delvis skärpts i takt med att problemen visat sig, men effekten av det har blivit en växande administrativ apparat – i strid med föreställningarna att privatiseringarna skulle leda till minskad byråkrati.

Lägre kostnader får man i praktiken genom att färre människor gör samma, eller helst fler, arbetsuppgifter som tidigare.

En annan typ av problem är sämre arbetsvillkor och underbemanning. Idén med konkurrensen var ju att den skulle pressa priserna, eftersom den skulle leda till att företagen ständigt utvecklade nya och smartare arbetsmetoder. Dessa smartare metoder har genomgående visat sig handla om hårdare utnyttjande av personal, för låg bemanning, sönderhackade arbetsscheman, otrygga anställningsvillkor, sänkta utbildningskrav och större arbetsmiljörisker. Samt, börjar det visa sig, anställning av illegal arbetskraft.

Och det är kanske inte så konstigt. Lägre kostnader får man i praktiken främst genom att färre människor gör samma, eller helst fler, arbetsuppgifter som tidigare.

Det kan ske genom att teknik tar över mänskliga arbetsinsatser, men de möjligheterna är inte så stora (även om de finns) i verksamheter som vård och omsorg. Och visst kan man sänka kostnader genom en bättre arbetsorganisation, men om man redan har en välfungerande sådan finns det faktiskt inte så stora nya vinster att hämta.  Så vad återstår? Jo, hårdare utnyttjande av personal.

Ett tredje problem är snedfördelning av resurser. Vinstsyftande företag väljer självklart de orter och de kundgrupper som ger störst möjlighet till lönsamhet, och undviker det som är förlustrisker.

Följden har i praktiken blivit en omfördelning av resurser inom skola och vård till socialt och/eller ekonomiskt starkare gruppers fördel.

Och ett fjärde problem är alltså helt enkelt sänkt kvalitet i verksamheterna. För det blir följden när kravet på prispressande konkurrens betyder att personalstyrkan skärs ner och hamnar under vad som faktiskt krävs för ett bra jobb.

Ingenting av detta är egentligen förvånande. Det följer självklart av hur marknader realt sett fungerar, och med en bättre analys av det redan från början hade vi sluppit en hel del av dagens problem.

Vi behöver inte förbjuda privata aktörer inom skattefinansierad verksamhet. Men vi ska ha regler som gör att de arbetar på ett sätt som stämmer med de samhälleliga mål som är skälet till att verksamheterna skattefinansieras.

Och vi ska göra upp med övertron på att privata företag alldeles av sig själva fungerar på det sättet…