Annons:

Det är våra egna beteenden som avgör smittspridningen

Åtgärder mot viruset har i hela världen vägts mot andra viktiga åtaganden, som barns rätt till skola och effekter för den psykiska hälsan, jobben och ekonomin. De avvägningarna behöver diskuteras.

 

Det är fel på allting. Precis allting och litet till. Alla åtgärder är för sena, eller för röriga, eller för hafsiga och under alla omständigheter helt otillräckliga fast de förstås slår alldeles för hårt på det ena eller andra angelägna ändamålet, de är feltänkta och svårtolkade, och Tegnell begriper ingenting och har aldrig gjort det. Allting borde under alla omständigheter ha gjorts för länge sedan och på något helt annat sätt, och munskydd borde alla ha satt på sig redan från början, och för övrigt borde sjukvården förstatligas och helst äldreomsorgen också.

Ungefär så kan dagsläget i coronadebatten sammanfattas. Särskilt den i Expressen. Visst brast det i den svenska hanteringen av epidemin, fast mycket handlar inte om det som kallas för ”strategin”. Beredskapslagringen av skyddsutrustning var uppenbart otillräcklig. Men det gick tillbaka på regionala beslut som fattats för åtskilliga år sedan.

Den splittrade, ofta underbemannade personalorganisationen inom äldreomsorgen var ett uppenbart problem, men också den går tillbaka på beslut som kan spåras decennier bakåt i tiden. Och som hänger ihop med kommunernas allt svagare ekonomi.
Den har ett visst samband med alla de omfattande skattesänkningar som lett till att statsbidragen till kommunerna urholkats…

Det som uppenbart förbisågs när åtgärderna mot epidemin rullades ut var dock att så mycket vårdarbete i dag inte utförs på sjukhus utan på vård- och omsorgsboenden för skröpliga äldre. Sjukhusvården organiserades upp mycket effektivt, men äldreboendena fick klara sig utan ordentlig information och utan tillräcklig skyddsutrustning – och den rent medicinska delen snarast rustades ner.

Ett annat förbiseende var bristen på information på andra språk än svenska. Smittspridningen i de stockholmska förorter där andelen utrikesfödda dominerar – och som ofta har jobb som inte kan skötas hemifrån – var högre än i många andra kommundelar. När larmet gick och information kom fram sjönk spridningen.

Men återigen, det här handlar inte om ”strategin”.Även med hårdare restriktioner – läs: ”lockdown” – hade bristen på icke-svenskspråkig information ställt till problem. En lockdown hade inte botat vare sig bristen på skyddsutrustning, oklarheterna kring den medicinska vården eller den uppsplittrade personalsituationen inom äldreomsorgen. Här är det instruktivt att läsa den bilaga till coronakommissionens betänkande, som handlar om epidemins effekter för äldreomsorgen i andra länder.

De är väldigt ofta likartade de svenska. Av ungefär samma skäl. Och oberoende av ”strategin” i övrigt.

Det är den fråga som det börjar bli dags att ställa, om man vill föra en mer sansad debatt. Finns det egentligen någon strategi som verkligen biter?

Jag är varken bakteriolog eller virolog. Men jag har åtskilliga decenniers erfarenhet av att gräva i statistik. Statistiken från John Hopkins-universitetet är lätt tillgänglig, överskådlig och lättbegriplig. Och tydlig.

Europeiska länder som trots hårda nedstängningar drabbades hårdast i våras – Belgien, Spanien, Italien, Storbritannien – har drabbats minst lika hårt i höst. Andra länder med hårda restriktioner, exempelvis Tjeckien, som i våras drabbades ganska lindrigt har i höst fått mycket kraftig smittspridning. Flera länder i Östeuropa, USA och många länder i Latinamerika har nu högre dödssiffror än Sverige, om man nu absolut ska använda det måttet.

Jamen Norge, Danmark och Finland då? Jodå, deras siffror är betydligt lägre än de svenska, men de framstår alltmer som undantag i hela Europa. Danmarks siffror är dessutom mer än dubbelt så höga som både de norska och de finska. Trots samma strategi.

Det går inte att kväva viruset genom att stänga ner samhället, det är vad årets erfarenheter visar. Tillräckligt många funktioner måste upprätthållas för att tillräckligt många människor måste vara i rörelse för att viruset ska överleva. Och snabbt sprida sig igen när samhället öppnar upp.

Samtidigt har nedstängningar flera negativa konsekvenser – ökande psykiska besvär, ökande våld i nära relationer, ökad arbetslöshet och sämre ekonomi. Vilket väl sannolikt förklarar varför så många länder som prövade lockdown i våras tvekade rätt länge i höstas innan de tog till hårdare tag.

Det sägs ibland att den tekniska och medicinska utvecklingen i våra rika västländer fått oss att tro att vi klarar alla otrevligheter som naturen kan hitta på.

Dagens allt mer hysteriska debatt om ”strategin” kan sägas bekräfta den tesen; den bakomliggande föreställningen är uppenbart att det någonstans finns metoder som gjort att eländet skulle tagit slut mycket fortare än vad det ännu gjort.

Och det måste vara någons fel – Löfvens, Tegnells, Hallengrens eller någon annans – att dessa metoder inte uppspårats och tillämpats.

Men viruset går uppenbart inte att bemästra med något annat än vaccin. I avvaktan på det är det verkliga ansvaret allas vårt gemensamma.

Det är våra egna beteenden som avgör hur mycket smittan sprids, nämligen.

Annons: