Det är inte alla offer som har en röst i debatten

Någon som minns rabaldret kring Norén-pjäsen 7:3?

Den har formen av ett samtal kring moral, samhälle och sanning mellan en dramatiker och tre kriminella med utgångspunkt i deras berättelser om sina liv. Pjäsen växte fram genom precis sådana samtal mellan Norén och tre interner från Tidaholmsanstalten. Det är de dömdas egna åsikter som speglas i Noréns texter, och de åsikterna var, försiktigt uttryckt, inte så rumsrena – två av de medverkande var nazianstuckna.

Kritiken mot att nazistisk propaganda fick framföras oemotsagd från scenen blev stenhård. Andra försvarade pjäsen med att teatern måste få utforska även mörka sidor av det mänskliga tänkandet, att internernas åsikter formats av den verklighet som var deras, och att pjäsen visade den brutala våldskultur som skapas av ett förvridet manlighetsideal.

Debatten 1999 påminner starkt om dagens diskussion om utnämningen till ”Årets artist” av en rappare, som står åtalad för stämpling till människorov. Han är dessutom, tillsammans med ännu en av de åtalade i samma rättegång om ett stort antal grova brott, nominerad till det årliga musikpriset Grammis.

Kritikerna menar att personer som misstänks för brott inte ska lyftas fram medialt. Många anser det fel att premiera texter som glorifierar våldsbrott.

Mot det hävdar andra att man måste skilja mellan verk och person, att konsten måste få skildra även mörka delar av tillvaron, och att rapparna i fråga bara skildrar en verklighet som finns och som är deras.

Principiellt är det rätt. Konstnärliga verk ska bedömas i förhållande till sitt konstnärliga värde. Kulturhistorien innehåller åtskilliga personer som varit rena skitstövlar i sitt privatliv eller haft tvivelaktiga politiska åsikter, men som åstadkommit litteratur, musik, film, målningar med mera av högt och bestående värde.

I praktiken är det inte lika enkelt. Jag tvivlar på att reaktionerna på ”Årets artist” varit lika förlåtande, om texterna hyllat nazismen eller hetsat mot judar eller verkat förorda våld mot kvinnor.

Man kan jämföra med reaktionerna på tv-dokumentären om en känd stå-uppkomiker, som anklagats men inte fällts för sexuella övergrepp. Och som i likhet med några andra medieprofiler i samma sits blivit av med alla fortsatta engagemang.

De som gjort dokumentären säger att de vill visa komplikationerna när någon är juridiskt men inte moraliskt friad från tvivelaktiga beteenden. Det är en fråga värd att reflektera över. Men kritiken är våldsam.

Här är det inte tal om friheten att skilda mörkare delar av verkligheten. Eller om att man ska skilja på personens privata agerande och hans kvaliteter som komiker.

Varför så skilda bedömningar av något som egentligen handlar om samma sak – artister som utanför scenen bryter mot lagar och/eller moral?

Varför så skilda bedömningar av något som egentligen handlar om samma sak – artister som utanför scenen bryter mot lagar och/eller moral?

En förklaring kan vara att i det senare fallet har offren för normbrottet numera en plats i debatten. Det syns att det inte handlar om moralteorier, utan om att verkliga, levande, människor blivit skadade. Och det går inte riktigt att skilja utföraren av dessa handlingar från utföraren av komiska scenmonologer – för det är samma person.

Gangsterrapparna har också skadat andra människor. Men här hörs inte offrens röster. Inte deras som bor i de områden där livet begränsas av gängens härjningar. Inte de mödrar som sörjer dödade söner, och inte alla de andra mödrar och fäder som oroar sig för vad som kan hända med deras egna uppväxande pojkar.

Gangsterrappen skildrar, likt 7:3, ett förvridet manlighetsideal och en brutal våldskultur. Visst, det ska vara tillåtet att skildra den verkligheten, och har skildringen konstnärliga kvaliteter ska det erkännas.

Men man ska inte romantisera det.

Det är förstås sant att det finns en social verklighet bakom gängkriminaliteten, som politiker alla kategorier har anledning att se sitt ansvar för, och låta bli att tro att allt löser sig med fler poliser. Men de som skriver och framför gangsterrappen har knappast avsett att göra några socialreportage. Texterna är en del av gängkulturen; om vi andra vill tolka in samhällskritik i dem får det stå för oss.

Kanske vill man se en solskenshistoria i att en kriminellt belastad ungdom från en utsatt förort gör succé som musiker och, förhoppningsvis, räddas över till den rätta sidan om lagen. Kanske kan det bli så, kanske inte. Det finns exempel på båda delarna.

Här kan man återkoppla till 7:3. Många i projekt hoppades att det skulle innebära en vändpunkt för de medverkande. Men många med kunskaper om hur krävande det kan vara att bryta just långvarig kriminalitet, som format normer, värderingar och reaktionsmönster av djupt liggande slag, var oroliga för att projektet, med dess skenbara godkännande av dessa mönster, skulle förstärka i stället för att bryta dem.

Det är värt att tänka på. Det är kanske rimligt att markera att erkänsla för konstnärlig kvalitet hos skildringar av onda handlingar inte innebär något godkännande av själva handlingarna? Man kanske ska skilja på form och innehåll, inte bara verk och person?