Den biologiska mångfalden måste värnas med lagar

Människan är för sin överlevnad beroende av den mängd och variation av växt- och djurarter och mikroorganismer som utgör naturens ekosystem. Det vi benämner ekosystemtjänster utgör grunden för vår existens och sätter gränser för vår långsiktiga användning av naturresurserna.

Om det inte vore för den pollinering som utförs av en rik mångfald av insekter, fåglar och däggdjur skulle vår matförsörjning fungera mycket sämre. Utan marktäcke av olika arter av gräs och örter ökar risken kraftigt för katastrofala översvämningar och jordskred. Träd som ger skugga under extremvarma dagar, naturliga fiender till smittospridare, upptag av koldioxid, genresurser för läkemedel – exemplen på betydelsen för mänskligheten är många, men lika viktigt är det ansvar vi har att skydda och bevara växt- och djurarter i sin egen rätt.

Under covidpandemin stod det klart vilken stor roll naturen och de planerade grönområdena spelar för människors hälsa och välbefinnande. När mänsklig kontakt och möjligheter till resor blev begränsad blev skogen och parkerna viktiga platser, och antal besök ökade kraftigt. För många var det en möjlighet att umgås i en miljö där smittorisken var liten, och det var naturligt att söka sig till områden som gav omväxling och skönhetsupplevelser. Det är mängden av växter och djur som skapar förutsättning för känslorna och alla nyttigheter, men det är en mångfald som aldrig får tas för given.

Om vi fortsätter att negligera riskerna innebär det att vi tvingas acceptera att våra barn och barnbarn ärver en fattigare, tystare natur.

Hotet mot den biologiska mångfalden är akut. Enligt Världsnaturfondens rapport ”Living Planet Report 2024” har bestånden av däggdjur, fåglar, fiskar, groddjur och kräldjur minskat med 73 procent sedan 1970. Växt- och djurarter trängs undan av industriell exploatering, ändrade odlingsmetoder och överutnyttjande av våra naturresurser. Tidigare uthålliga ekosystem förändras när livsbetingelserna försämras för de arter som ingår i den ekologiska väven.

Om vi fortsätter att negligera riskerna innebär det att vi tvingas acceptera att våra barn och barnbarn ärver en fattigare, tystare natur. På sikt äventyrar vi även vår överlevnad genom att förlora de ekosystemtjänster som är förutsättning för vår hälsa och matförsörjning.

En negativ spiral kan vändas rätt. År 2022 antog nästan 200 länder, inklusive Sverige, FNs globala ramverk som syftar till att vända förlusten av biologisk mångfald till 2030 och som förutsätter att varje land presenterar en nationell handlingsplan med konkreta mål. Inom EU finns nu en naturrestaureringsförordning som har bindande mål för restaurering av ekosystem, naturtyper och arter. Sverige röstade dock nej till och tyvärr finns det flera signaler som pekar i fel riktning.

En av Tidöregeringens första åtgärder var att lägga ner miljödepartementet och lägga dessa frågor i ett departement där närings- och energiministern ansvarar. Skyddet av våra livsbetingelser reduceras till industripolitik.

Något senare, i regeringens första budget, sänktes anslaget till Naturvårdsverket för skydd och vård av värdefull natur drastiskt, från 3,7 miljarder 2022 till 2,2 miljarder 2023.

Ett tredje exempel är diskussionen i den pågående skogsutredningen om att korta anmälningstiden innan avverkning, och göra det lättare att avverka fjällnära skog.

För att målen ska nås krävs att frågan om biologisk mångfald integreras i alla samhällets sektorer, på samma sätt som de klimatpolitiska målen. Genom att den parlamentariska miljömålsberedningen tidigare kom överens om ett klimatpolitiskt ramverk blev regeringens ansvar tydligt, politiken granskas noggrant av klimatrådet och väljarna kan ta ställning. På samma sätt bör ett naturpolitiskt ramverk upprättas för att skyddet och ökningen av den biologiska mångfalden ska uppnå samma tyngd.

Sedan 2023 arbetar en ny miljömålsberedning med ett uppdrag som bland annat ska ta fram en strategi med etappmål, styrmedel och åtgärder som beskriver hur Sverige ska uppfylla sina internationella åtaganden för naturvård och biologisk mångfald.

Det bör vara ett socialdemokratiskt krav att arbetet ska resultera i ett naturpolitiskt ramverk med 1) ett mål att stoppa förlusten av biologisk mångfald till år 2030, 2) en naturlag som innebär att varje ny regering ska ta fram en naturpolitisk handlingsplan samt 3) ett naturpolitiskt råd som ger stöd till och utvärderar regeringens insatser.

Kravet på en naturlag förs ofta fram av forskare och naturvårdsorganisationer – det är dags att ta uppmaningen på allvar.

Lars Andersson
medlem i Majornas S-förening, Hörby S-förening och Reformisterna