Debatten om att återta statligt inflytande växer

”Det finns för små marginaler i det svenska samhället och för stora sårbarheter.”
Det skriver Expressen i en ledare, och exemplifierar med sjukvården, med den otillräckliga livsmedels- och läkemedelsberedskapen, med polisen, rättsväsendet och försvaret.

För Sverige har EU:s lägsta antal intensivvårdsplatser per invånare, bland de lägsta antalen vårdplatser över huvud taget, är starkt importberoende vad gäller såväl livsmedel som läkemedel, och ligger i nedre delen av EU-tabellerna över antalet poliser och antalet domare per invånare.

Det går att lägga till mer på listan. Exempelvis socialtjänsten, som i åtskilliga år nu kämpat med otillräckliga resurser, samtidigt som kraven på insatser lika stadigt ökar. Eller järnvägstrafiken, med nedrivna kontaktledningar, växelfel, transformatorfel och allt vad det nu heter som skapar återkommande förseningar och stopp.

Så det är lätt att hålla med om beskrivningen i ledartexten.

Med tillägget, dessutom, att det inte bara handlar om sårbarhet inför extraordinära händelser, som är vad Expressen-ledaren handlar om. Marginalerna är för små även i de vanliga ordinära verksamheterna.

Och den viktiga frågan – som Expressens ledare gör halt inför – det är vad förklaringen är till det avmagrade tillstånd som så många samhällssektorer numera befinner sig i. Eller över huvud taget till att så många samhällsfunktioner – järnvägen, posten, skolan, äldreomsorgen – fungerar sämre i dag.

De läsare som nu tror att jag tänker svara ”marknadsliberalismen” – som en sammanfattande beteckningen på de senaste decenniernas övertro på ekonomiska incitament som styrmedel, administrativa modeller hämtade från näringslivet, privatiseringar och avregleringar – tror alldeles rätt.

De kraftiga skattesänkningarna är givetvis också en del av förklaringen. Resursbristerna inom sjukvården och rättsväsendet hänger ihop med dem, likaså underfinansieringen av järnvägen. Men det finns fler faktorer ån så som skapat problemen, ofta nog parallellt med de svårigheter som skapas av rena resursbrister.

Den speciella form för resultatstyrning som kallas New Public Management har lett till en övertung administrations- och kontrollapparat. Privatiseringar och konkurrensutsättning har skapat splittrade organisationsformer, som i sig själva är kostnadsdrivande och omöjliggör ett övergripande ansvar. Etablerings- och ersättningsregler omöjliggör prioriteringar efter angelägenhetsgrad. Aningslöst generösa villkor för privata etableringar inom den skattefinansierade sektorn har skapat ett växande utrymme för välfärds- och subventionskriminalitet, som innebär betydande läckage av skattepengar.

De problem som marknadsliberalismen, enligt definitionen ovan, har lett till är vid det här laget så tydliga och så påträngande att de uppenbart skapar oro också inom den borgerlighet som varit dess främsta pådrivare. Men reaktionerna tar sig högst olika uttryck.

En mer kritisk och reflekterande debatt är tydligt på gång på vissa håll. Just Expressen har länge varit en hård kritiker av friskolesystemet, och Göteborgs-Posten gick häromveckan till ett generalangrepp på borgerlighetens koppling till vinstintressena inom välfärdssektorn. Självaste Timbro startar en samtalsturné i landet kring frågan om man har ”överdoserat avregleringar, individuell frihet och öppna gränser”.

Vad Timbro-folket själva tycker i den frågan är oklart, men de har åtminstone uppfattat att kritiken finns. Och formulerat problemet korrekt, får man nog säga.

Andra verkar inte ens ha kommit så långt, än mindre då vara beredda på någon omprövning. De går tvärtom i benhård försvarsposition och förnekar på det hela att det finns några problem.

Mönstret är igenkännligt. Omprövningar är aldrig särskilt lätta, särskilt inte för dem som varit ansvariga för det som börjar omprövas.

Det senare förklarar sannolikt varför de liberala partierna – C och L – syns på försvars- och förnekelsesidan. I den mån de nu alls syns.

Den debatt som nu växer fram handlar i grunden om nödvändigheten av att återta statligt och kommunalt inflytande – det vill säga demokratiskt-politiskt inflytande – över centrala samhällsangelägenheter, angelägenheter som marknadslösningar helt enkelt inte klarar. Det handlar i praktiken om klassiska socialdemokratisk politik, och det är en fullkomlig självklarhet att socialdemokratin ska vara med och driva den debatten. Inte minst för att forma alternativ till den högervridning som uppstått ur denna längtan tillbaka till litet mer av ordning och reda i samhällsfunktionerna, men som – i brist just på vänsteralternativ – i mycket kommit att riktas åt fel håll.

Det reser, förstås, frågan hur vi kan kombinera det med det januariavtal som bygger på samarbete med partier som åtminstone inte ännu verkar har förstått vad som håller på att hända.

Eller är frågan på vilket sätt vi kan bidra till att få de liberala partierna att förstå att debatten i dag är en annan, inte minst om liberalismen, än för bara ett år sedan?