Därför la S om den politiska kursen på 1990-talet

Socialdemokratins historia från 1930-talet till valförlusten 1976 är en i stort sett oavbruten framgångssaga, där reform hela tiden kunde läggas till reform. Det skapade en trygg förvissning om att man helt enkelt visste vad som skulle göras för att klara sysselsättning, välfärd och rättvis fördelning. Det var bara att fortsätta på samma sätt mot ännu fler samhällsförbättringar.

Sedan tog det stopp.

Keynesiansk politik gav inte längre resultat, inflationen var envist hög, lönebildningen var i olag, detaljregleringen av välfärdssektorn mötte kritik från både vänster och höger och kommunerna hade svårt att klara de stigande kostnaderna, industrin pressades av hårdare internationell konkurrens, bankernas utlåning var alldeles för hög och regeringspolitik handlade inte om reformer utan om hantering av ständigt nya ekonomiska kriser.

I grunden handlade det om förändringar i arbetsliv och omvärld, som drastiskt ändrade de förutsättningar den klassiska S-politiken byggt på: en stark industrisektorn som dominerade sysselsättningen, en stabil internationell valutaordning, nationell kontroll över kapitalströmmarna via penningpolitiken, en allians av arbetar- och tjänstemannagrupper kring välfärdspolitikens utbyggnad och hög ekonomisk tillväxt som gav resurser både till det och till ökad privat standard.

Men man kan inte förstå – och inte förklara – omläggningen av politiken utan att se de bakomliggande förändringarna av politikens villkor.

Alltihop var under förändring.

Det skedde gradvis, började märkas redan under 1970-talet men slog till på allvar på 1980-talet. Svårigheterna att kontrollera de finansiella rörelserna accelererade, löneökningarna översteg produktivitetstillväxten och den gamla löntagaralliansen kring välfärdspolitiken började spricka, när en växande urban medelklass ställde nya och annorlunda krav.

Det dröjde innan socialdemokratin på allvar tog till sig förändringarna, och man kan förvisso diskutera hur pass väl man hanterade dem. Men man kan inte förstå – och inte förklara – omläggningen av politiken utan att se de bakomliggande förändringarna av politikens villkor. Man måste se att 1970-, 80- och det tidiga 90-talen stora ekonomiska problem mycket tydligt utsade att gamla metoder inte längre var effektiva; det krävdes något nytt.

Karin Pettersson, Aftonbladets kulturchef, beskriver i sin nya bok ”Förbannelsen” sin egen politiska resa från 1990-talet till i dag, med en i många stycken berättigad kritik av 2000-talets oförmåga att ompröva marknadsmodellerna, vartefter de visat sig lova mer än vad de höll för. Men de bakomliggande faktorerna bakom 90-talspolitiken kommer mer eller mindre bort, och den bild som boken, avsiktligt eller oavsiktligt, förmedlar blir att omläggningen handlade om ett ideologiskifte.

Det stämmer helt enkelt inte. Omläggningarna på 1990-talet såg som en nödvändighet att ändra politiska metoder för att kunna nå samma syften som tidigare; Kjell-Olof Feldts bok ”Rädda välfärdsstaten!” från 1994 illustrerar det. På inget av mina hundratals möten i partiorganisationen eller något av mina samtal med ledande partiföreträdare mötte jag några nyliberala tankar om fördelarna med ökad ojämlikhet.

Jo, de nya idéerna kunde ha granskats litet mer kritiskt. Men det är ett generellt fenomen, som gäller även dagens debatter: nya metoder granskas med hänsyn till deras förmåga att bättre än de gamla lösa aktuella problem – inte i någon analys av vilka nya problem de kan tänkas skapa.

Här fanns också en generationsskillnad. De marknadsorienterade lösningarna fick skimret av modernitet och framtidsanda. I accepterandet av ”det moderna” ligger inte sällan ett visst förakt för det mossiga icke-moderna, och i delar av 90-talsdebatten försvann gamla kunskaper om ekonomiska maktstrukturer och deras betydelse.

Årets partikongress innebär på flera centrala punkter tydliga positionsförändringar vad gäller exempelvis statens roll för ekonomin eller vinstdrivande företag i välfärdssektorn.

Något decennium senare hade de generationer som präglats av den synen på modernismen växt in i partiledningen. Det kan ha bidragit till oförmågan att börja den omprövning som erfarenheterna redan pekade ut som behövlig. Partiledningens benhårda motstånd på 2009 års kongress mot kritiken mot vinsterna i välfärden är ett dystert exempel.

Nu är omsvängningen på gång. Årets partikongress innebär på flera centrala punkter tydliga positionsförändringar vad gäller exempelvis statens roll för ekonomin eller vinstdrivande företag i välfärdssektorn.

Men fortfarande återstår flera av 1980-talets problematiska frågor, utöver att en del nya tillkommit, som integrationsskulden. Två exempel bara:

• Finansieringen av den offentliga sektorn. Ska den fylla sina syften krävs ett skatteuttag som i sig självt inte är oproblematiskt; omvänt, utan det uttaget får vi besvärliga fördelningspolitiska konflikter.

• Det underliggande skälet till att finansiella intressen på 1980-talet tryckte på för att komma in i välfärdssektorn var behovet att hitta nya placeringsmöjligheter. Nu handlar det om satsningar på ständigt växande privat konsumtion av ständigt mer av både varor, tjänster och upplevelser. Här finns en tydlig konflikt med miljö- och klimatpolitiken, plus att konsumtionstrycket uppenbart driver upp en redan oroande stor skuldsättning inom hushållssektorn.