Daniel Färm: Välkommet Natobesked – med många kritiska slutsatser om processen

Den skada som Erdoğan har åsamkat Nato, och den fara som hans agerande har utsatt Sverige för, får inte glömmas bort eller slätas över. Det går att dra några slutsatser av processen kring Sveriges Natoansökan.

långsiktigt har Erdoğan nu fullständigt mält ut sig ur skaran seriösa statsledare

• Erdoğan har undergrävt sin egen ställning. Erdoğan tycker sannolikt att han har varit både smart och framgångsrik genom att ställa olika krav för att säga ja till Sveriges Natoansökan. Det stämmer – på kort sikt. Men långsiktigt har Erdoğan nu fullständigt mält ut sig ur skaran seriösa statsledare. Ingen kommer längre kunna lita på Erdoğans och Turkiets ord.

Inför den svenska Natoansökan sa Turkiet att man skulle godkänna den. Sedan började Erdoğan att håna Sverige och ifrågasätta varför vi ens ansträngde oss för att bli medlemmar. För att ändå få status som inbjudna i Nato gick den dåvarande svenska regeringen med på en överenskommelse med Turkiet och Finland. Madridöverenskommelsen bestod i hög utsträckning av sådant som Sverige ändå redan hade gjort, var på väg att göra eller inte hade några större bekymmer med att göra. Men det var redan då provocerande att Erdoğan ställde krav på just Sverige som går utöver de formella kriterierna för att bli Natomedlem.

Mest allvarligt var dock att Erdoğan sedan inte höll sin del av avtalet. Pacta sunt servanda – avtal ska hållas. Att bryta avtal är för övrigt en synd enligt koranen. Det har länge stått klart att Sverige har klarat av sin del av avtalet. Ändå har Erdoğan fortsatt säga nej – fram tills igår (i måndags). Han har dessutom ställt en mängd nya mer eller mindre orimliga krav som går utöver det som står i avtalet. Här tappade Erdoğan något av det viktigaste man har som statsledare: omvärldens tro på att den turkiske presidenten håller det han lovar. Genom att så flagrant inte hålla sin del av avtalet – förrän efter ett helt år – har Erdoğan undergrävt sin egen ställning. Vem kan efter detta någonsin lita på att den turkiske presidenten håller sitt ord?

Erdoğan har också tappat all respekt hos svenska politiker och väljare. Det är dumt – för att inte säga korkat – att aktivt och medvetet men helt i onödan skapa revanschlusta hos länder vars välvilja man i framtiden kommer att vara beroende av.

Det är sorgligt att se att det fortfarande finns politiska ledare som – likt Trump och nu även Erdoğan – tycks tro att det går att agera utifrån Machiavellis egocentrerade principer om att strunta i regler, moral eller samarbeten utan att det får konsekvenser för den egna ställningen och trovärdigheten.

Erdoğans ställning som allierad har därför försvagats också i andra medlemsländers ögon

• Erdoğan har försvagat Nato. Genom att i över ett år visa offentligt att han var beredd att försätta en blivande allierad i ett sämre säkerhetsläge har den turkiske presidenten brutit mot andemeningen i alliansen: solidaritet. Att inte släppa in Sverige i Nato så fort som möjligt har även försämrat Natos möjligheter att skydda sin egna mellemmar Estland, Lettland, Litauen, och på sistone även Finland. Erdoğans ställning som allierad har därför försvagats också i andra medlemsländers ögon. Allvarligast var nog dock att Erdoğans agerande visade för Putin att Nato inte var så samlade och eniga som man har velat ge sken av.

Turkiet har sjukt lång väg kvar till ett EU-medlemskap, och under nuvarande styre borde landet inte ”belönas”

• Det är djupt problematiskt att ge efter för politisk utpressning. Erdoğan använde det faktum att Sverige verkligen ville och behövde Turkiets ja för att kunna bli medlem i alliansen till att kräva en mängd saker för det egna landet. Han krävde att Sverige inskränker yttrandefriheten så att det blev förbjudet att bränna koraner, att Sverige agerar hårdare mot kurderna (också de många som inte hör till terrorklassade PKK), att Sverige skulle utvisa en lång lista med personer, samt nu senast att EU skulle återuppta förhandlingarna om ett turkiskt EU-medlemskap. Inga av dessa punkter fanns med i Madridöverenskommelsen. Mycket tyder på att den turkiske presidenten även har krävt att få köpa F16-plan från USA för att släppa igenom Sverige.
  
  Uppenbarligen har Ulf Kristersson vikt sig för Erdogans krav på att Sverige ska stötta Turkiets önskan om att få återuppta förhandlingarna om ett EU-medlemskap. Även om det kan tyckas lockande att återuppta sådana förhandlingar bara för att sedan låta Turkiet smaka på samma behandling som Sverige har utsatts för, så kommer inte det ens behövas. Turkiet har sjukt lång väg kvar till ett EU-medlemskap, och under nuvarande styre borde landet inte ”belönas” med återupptagna medlemskapsförhandlingar.
  
  Samma sak gäller F16-planen: Det är högst vanskligt att ”belöna” ett land som utövar politisk utpressning i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Dels rent moraliskt. Dels för att det Turkiet och andra länder inte ska lära sig att det lönar sig att utöva utpressning på detta sätt. Nu är risken stor att vi får se fler agera på liknande sätt. Ungerns Viktor Orbán var en som tog efter Erdogan. (Samtidigt visade Orbán, genom beskedet att Ungern skulle godkänna Sverige så fort Turkiet hade sagt ja att landet i detta hänseende snarare är att betrakta som en turkisk delstat än ett självständigt land.)

• Nato behöver erkänna att ”Open Door policy” inte gäller. Nato har länge haft en princip, som även är inskriven i traktatet, att nya länder som uppfyller de formella kriterierna ska tas emot med öppna armar. Erdoğans agerande har med all önskvärd tydlighet visat att den principen inte gäller. Det är allvarligt för Nato, men också för alla andra länder inte minst i Rysslands farliga närhet, som kan komma att vilja gå med i alliansen. Viktigast och svårast blir givetvis Ukraina.

• Dags att införa principer om konsensus -1 (eller -2)? Att länder som Turkiet och Ungern aktivt missbrukar sin möjlighet att stoppa självklara beslut och på så vis utsätta andra medlemsländer eller inbjudna länder för ökad osäkerhet gör att frågan om alliansens konsensustradition håller ställs på sin spets. För att inte låta ett medlemsland ta resten av alliansen som gisslan kan man ändra stadgarna, så att det endast krävs enhällighet -2 (eller -1) för att fatta viktiga beslut (som till exempel utvidgning). Det vill säga alla länder utom två eller ett behöver vara överens. Då skulle vi slippa detta ovärdiga spel framöver.

• Det handlade aldrig om koranbränningar – eller knappt ens om Sverige. Erdoğans krav mot slutet om återupptagna förhandlingar om EU-medlemskap, förhandlingarna med USA om att få köpa F16-plan samt det slutliga ja:et till ett svenskt Natomedlemskap visar med all önskvärd tydlighet att frågan aldrig på allvar handlade om koranbränningar eller utvisningar av en lång rad kurdiska dissidenter som bor och lever i Sverige. Allt detta var sådant som bara användes av Erdoğan för att passa på att försöka få ”betalt” för att säga ja. Men det var aldrig helt avgörande. Erdoğan bryr sig egentligen sannolikt föga om vad som händer i det lilla öppna och sekulära samhället i norra Europa. Men han såg en möjlighet att starta ett litet kulturkrig som kunde hjälpa honom i det turkiska presidentvalet, samt att kliva fram som talesperson för hela den muslimska världen.

• Att lära Erdoğan innebörden av ”svinhugg går igen” är lockande – men lär inte ens behövas. Det finns sannolikt inte en svensk – förutom partiet Nyans förrädare… förlåt, jag menar företrädare – som inte vill ge igen för Erdoğans offentliga hunsande av Sverige. Men när det gäller EU-medlemskap lär det knappast behövas. Turkiet är mycket långt ifrån att uppfylla kraven för att få bli EU-medlem. Och när Turkiet inte längre kan utöva utpressning mot Sverige och andra medlemsländer, är det snarare viktigt att visa Turkiet att landet har allt att vinna på att följa de regler, krav och kriterier som har satts upp för alla nya medlemmar. Dit är det mycket långt kvar för Turkiet, som knappast lär bli EU-medlem så länge som Erdoğan sitter vid makten. Förutom alla brister i demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, säkra gränser och en hyfsad ekonomi, så behöver alla EU-länder fråga sig om man vill att ett land som agerar på det sätt som Erdoğan har gjort nu ska få bli medlem i unionen.

den svenska högerregeringen har ändå vid flera tillfällen gått allt för långt i att kröka rygg för den turkiska auktoritära ledaren

• Den svenska högerregeringen har krökt allt för mycket rygg inför Turkiet. Det är lätt att sitta på läktaren och säga vad man borde eller inte borde gå med på för att få en oberäknelig auktoritär ledare som Erdoğan att säga ja till svenskt Natomedlemskap. Men den svenska högerregeringen har ändå vid flera tillfällen gått allt för långt i att kröka rygg för den turkiska auktoritära ledaren.

Tobias Billström beskrev utan några förbehåll Turkiet som en demokrati. Valet i Turkiet nyligen visade med all önskvärd tydlighet att själva valdagen inte var det stora problemet – utan allt som hade skett långt innan dess. Oppositionella har fängslats och Erdoğans parti kontrollerar nationella medier starkt. Det gör att valen knappast är fria.

Den svenska högerregeringen gick också längre än vad Madridöverenskommelsen stipulerade i att ta avstånd också från fredliga och mer legitima kurdiska grupper som YPG och PYD. Det är PKK som är terrorstämplat, inte andra kurdiska grupper i Syrien och Irak. Kurderna var en viktig allierad till väst i kampen mot IS. Det ”glömde” Billström att nämna i sin iver att vara Erdoğan till lags.

Nyligen gick UD – alltså staten – ut och tog avstånd från en enskild individ som hade utnyttjat sin yttrandefrihet i Sverige genom att bränna sitt exemplar av Koranen. Det kan vi som mer fria kommentatorer ta avstånd ifrån. Men staten ska hålla sig långt borta från att tala om vad som är acceptabla uttryck för yttrandefriheten – så länge som det håller sig inom lagens råmärken.

Och nu senast stod det klart att Ulf Kristersson har gått med på att stödja Turkiets önskan att återuppta de formella förhandlingarna om att bli EU-medlem. Det borde inte ha något som helst med Natoprocessen att göra. Turkiet har gått i allt mer auktoritär riktning, och som har nämnts ovan så gör Erdoğans agerande under denna process det extremt tydligt att Turkiet inte hör hemma i EU-kretsen under det nuvarande styret. Men nu ska alltså Sverige vara Erdoğans förkämpe i EU. En välvillig tolkning av det är att Kristersson iskallt räknar med att många andra EU-länder kommer att stoppa något sådant. Men det är högst vanskligt. Att släppa in ett Erdoğanstyrt Turkiet i EU skulle sänka unionen.

Dessutom är hela attityden fel. Auktoritära ledare som Erdoğan imponeras knappast av undfallenhet och politiska ledare som inte står upp för exempelvis svensk yttrandefrihet. Ulf Kristerssons regering har visat att man saknar nationell ryggrad när det har behövts som mest. Det innebär inte att man skulle ha startat ett storpolitiskt gräl eller gått in i Erdoğans kulturkrig. Men man kan stå upp bättre för Sverige och svenska intressen än vad Ulf Kristersson har gjort.

Turkiet har ett unikt geopolitiskt läge på gränsen mellan Europa och Asien

• Att bara klippa banden med Turkiet vore dock långsiktigt farligt. Turkiet har ett unikt geopolitiskt läge på gränsen mellan Europa och Asien, inte minst Mellanöstern. Landet har en stor försvarsmakt, och kontrollerar Bosporen: passagen till Svarta havet som är så viktig för Ryssland och Ukraina. USA och Nato har allt intresse i världen att inte stöta bort Turkiet helt. Landet behöver lära sig en läxa, men inte på ett så hårt sätt att landet ytterligare distanserar sig från väst. EU och Nato har inget att vinna på ett Turkiet som i stället går från provocerande vänslande med Putin till att bli verkligt allierad med Ryssland.

Sverige kan glädjas åt beskedet att man nu kan bli Natomedlem. Vi är många som har kämpat länge för det. Det stärker vårt självbestämmande. Men Erdoğan ska inte tro att hans agerande under denna process bara glöms bort eller slätas över. Han utgör fortfarande ett allvarligt problem för både Turkiet, Nato och Sverige. Det behöver hanteras bättre framöver.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken