Annons:
Annons:

Daniel Färm: Välfärden behöver både mindre marknadsstyrning och mer resurser

Att ta tillbaka kontrollen över välfärden behöver även innebära ökade resurser till skola, sjukvård och äldreomsorg, skriver Daniel Färm.

Magdalena Andersson har varit tydlig med vilka politiska prioriteringar Socialdemokraterna kommer att ha under hennes ledning: Vända på varenda sten för att knäcka gängkriminaliteten och segregationen. Öka takten i klimatomställningen. Ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden. Det är klockrena prioriteringar. Nästan. Eller, rättare sagt: punkten om välfärden behöver förtydligas. Minskad marknadsstyrning är bra, men det räcker inte. Det krävs även mer resurser och reformer för att stärka kvaliteten.

Marknadsstyrningen av skolan, sjukvården och äldreomsorgen har varit väldigt lyckad. För de kommersiella bolagens ägare. Stora välfärdskoncerner har tjänat mångmiljardbelopp – av skattebetalarnas pengar. Samtidigt har de bidragit till att minska likvärdigheten, öka segregationen och försämra eller befästa låga löner och dåliga villkor för de anställda. Det är moraliskt stötande, ekonomiskt dålig hushållning och politiskt galet – om man strävar efter att öka alla människors frihet att förverkliga sina bästa stunders längtan.

Åtskilliga rapporter har bekräftat att Sverige har blivit ett av världens mest extremt marknadsliberala välfärdsstater, där klyftorna dessutom ökar mest i hela OECD. Och där välfärdsmiljardärerna (varför finns det ens ett sådant ord?) har blivit allt fler. Nu senast och kanske mest provocerande illustrerat av überdryga Hans och Barbara Bergström, som byggde sin förmögenhet på Internationella engelska skolan. Och tydligt beskrivet som avskräckande exempel av den franske superekonomen Thomas Piketty i ”Kapitalet och ideologin”.

helt rätt att ändra riktning, och börja rulla tillbaka friskole-, skolvals- och skolpengssystemen

Det är därför helt rätt att ändra riktning, och börja rulla tillbaka friskole-, skolvals- och skolpengssystemen, de ”fria” vårdvalen, LOV samt den fria etableringsrätten och dragningsrätten för kommersiella bolag på skattemedel. Redan nu borde signalen ha gått fram till åtminstone stora riskkapitalbolag: det är inte värt att satsa nya stora pengar på friskolor. Den politiska samsynen om att det inte är någon marknad blir allt större.

Privatiseringarna har nått vägs ände. Om man ska förbättra kvaliteten för elever, patienter och brukare, liksom villkoren för lärare, undersköterskor och hemtjänstanställda så behöver det offentliga ta tillbaka kontrollen över styrningen. Det är också nödvändigt för systemets legitimitet att pengarna går till det som de är avsedda för, inte stora vinstutdelningar.

Men, och det är ett viktigt men, det räcker inte att ta tillbaka styrningen. Det kommer även att krävas ökade resurser. Fortsatt effektivisering, absolut. Men till syvende och sist kommer det att behövas mer pengar för att anställa fler lärare, för att ge de anställda inom äldreomsorgen bättre villkor och utbildning, eller för att stärka en jämlik tillgång till en sjukvård av hög kvalitet i hela landet. Det behövs, kort sagt, en omfördelning av resurser i samhället – till den offentliga välfärden.

om vi vill ha bättre välfärd också i inkomsttrygghet, så krävs ökade resurser

Ökade resurser kommer även att krävas för välfärdens andra ben: trygghetsförsäkringarna. Där finns tydliga paralleller till välfärdsverksamheterna, med privata sjukförsäkringar som det kanske tydligaste exemplet. Här är bilden dock något mer komplex, och mer ihopkopplad med den svenska modellens partslösningar: avtalspensioner, avtalsförsäkringar, a-kassa, med mera. Men huvudpoängen är den samma: om vi vill ha bättre välfärd också i inkomsttrygghet, så krävs ökade resurser. För att höja pensionerna. För att laga sjukförsäkringen. Eller för att höja och förbättra a-kassan.

Så det är viktigt att vara tydlig med att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden” innebär både att rulla tillbaka marknadsstyrningen och att prioritera ökade resurser för bättre kvalitet, ökad likvärdighet och förbättrade villkor för de anställda.

Därför är det inte allt för vågat att tänka sig att även denna valrörelse i slutänden även behöver handla om vägvalet mellan förbättrad välfärd och sänkt skatt. Låt en hyfsad del av valdebatten handla om detta!