Daniel Färm: Valanalysen ger S en chans att vara mindre präktiga
Socialdemokraternas valanalys, under ledning av Ida Karkiainen och Leif Jakobsson, sätter mer eller mindre medvetet fingret på ett antal viktiga möjligheter och utmaningar. Man kan dra flera slutsatser detta, som helt, delvis eller inte alls uttalas av Karkiainen & Co:
1. Hur kan Socialdemokraterna uppfattas vara mindre präktiga? Partiet tappade väljarstöd bland unga män inom arbetarklassen, och ökade något bland en mängd andra väljargrupper, exempelvis urbana medelklasskvinnor. Samtidigt var detta på många sätt den smutsigaste valrörelsen sedan kosackvalet 1928. Högerpartierna släppte alla spärrar när det gäller smutskastning, svartmålning och rena lögner.
Karkiainen & Co pekar klokt på att Socialdemokraterna behöver ta fram en strategi för att möta populism och vinna tillbaka många av de unga män inom arbetaryrken som nu röstade på Sverigedemokraterna. Det är bra. Det får givetvis inte ske genom att sänka sig till högerpartiernas nivå. Socialdemokraterna ska inte själva börja driva omfattande smutskastnings- och svartmålningskampanjer kryddade med grova lögner – eller på andra sätt dra ned sig i sörjan. Men det får inte heller ske enbart genom att präktigt tala om att hårtslående motståndare inte håller sig till fakta. Sådant tränger inte igenom hos de som har sökt sig till hö-hö-partier som Sverigedemokraterna.
inte nödvändigtvis en stil som går hem hos unga vuxna som åkte EPA-traktor som tonåringar
Socialdemokratin behöver fler tuffa och raka ”no bullshit”-politiker, som likt Magdalena Andersson med skärpa och kompetens kan säga som det är och göra det som krävs. Andra S-politiker som gärna ägnar sig åt rättfram klartext är Olle Thorell, Boel Godner, Erik Nises, Carina Sammeli, Åsa Eriksson, Jonas Attenius och Aida Hadzialic, för att nämna några. Detta handlar inte om att peka finger åt de som man tycker är allt för präktiga, utan om att visa på hur ett mer effektivt sätt att kommunicera kan se ut. Det har nämligen hos vissa S-politiker – ingen nämnd och ingen glömd – länge funnits en tendens att försöka låta så mycket som en myndighetsföreträdare som möjligt. Det är inte nödvändigtvis en stil som går hem hos unga vuxna som åkte EPA-traktor som tonåringar.
En central del av en strategi för att möta populism måste vara att själva återta initiativkraften i samhällskritiken när det gäller de stora orättvisorna i samhället, framför allt inkomstklyftorna. Om man lyckas formulera det på ett sätt som inte sänker seriositeten och regeringsdugligheten eller skrämmer bort medelklassen, utan tvärtom får även den att knyta näven i fickan – då är mycket vunnet.
att stenhårt granska hur högerregeringens politik slår mot vanliga löntagare, barnfamiljer och pensionärer. Och tydliggöra Sverigedemokraternas ansvar för detta
Helt avgörande för att vinna tillbaka arbetarklassmännen – utan att förlora medelklasskvinnorna (eller andra) – blir dock att stenhårt granska hur högerregeringens politik slår mot vanliga löntagare, barnfamiljer och pensionärer. Och tydliggöra Sverigedemokraternas ansvar för detta. Här är Socialdemokraterna redan på bollen.
Men när det gäller att skapa, äga och stimulera uppstartandet av egna kanaler för att sprida socialdemokratiska budskap, analyser och perspektiv så finns mer att göra. AiP och Tiden har förvisso en intensifierad utgivning av respektive tidning, och har även etablerat ett antal nyhets- och opinionssajter. Men Sverigedemokraterna ligger fortfarande långt före. Dessa kan i praktiken vara hur opräktiga som helst, så länge man inte går över vissa gränser.
2. Tydligare självkritik för den misslyckade segregationen – även om ansvaret i högsta grad delas med andra. Det var rätt och nödvändigt att lyfta arbetet för att bryta segregation och bekämpa gängkriminaliteten. Men partiet var delvis allt för otydligt. Socialdemokraterna vadet enda parti so talade både om hårdare tag genom höjda straff med mera och omatt förebygga brottslighet. Det senare uppfattade väljarna dock som något otydligt. Vad – mer konkret – ville partiet göra för att förebygga? Här fanns, för att vara ärlig, förvisso flera förslag i Socialdemokraternas valmanifest. Men antingen uppfattade inte väljarna dessa – eller så trodde man inte tillräckligt mycket på dem. Det är också svårt att lyfta in långsiktiga åtgärder i ett akut läge, då människor dödas på gator och torg.
Socialdemokraterna kanske även behöver bli bättre på självkritik? Segregationens orsaker och utveckling är komplexa. Magdalena Andersson var själv mycket tydlig med att Sverige tidigare hade haft en allt för stor migration i förhållande till våra förutsättningar att integrera. Socialdemokraterna har på allvar gjort upp med en allt för liberal migrationspolitik har Socialdemokraterna gjort läxan.
Men när det gäller andra orsaker till den kraftigt ökade segregationen så lyser självkritiken med sin frånvaro. Ansvaret för segregerade bostadsområden ligger i övrigt i hög utsträckning på tidigare årtiondens – då angelägna – miljonprogram i kombination med borgerliga kommunpolitikers aktivt segregerande bostads- och mottagandepolitik. Inte minst EBO- lagstiftningen har bidragit starkt till dagens segregation. Det var relativt nyligen som Socialdemokraterna svängde i den frågan – men utan närmare självkritik. (Huvudansvaret för den reformens fortlevnad får man dock söka hos andra partier.)
Partiet har inte heller lyckats formulera tillräckligt starka argument mot marknadsskolans segregerande effekter
Partiet har inte heller lyckats formulera tillräckligt starka argument mot marknadsskolans segregerande effekter. I stället har partiet ofta haft svårt att bemöta liberala halvsanningar och propaganda, som att skolvalssystemet ”ger smarta invandrartjejer från Tensta en möjlighet att lämna utanförskapet, och därmed bryta segregationen”. Men friskole- och skolvalssystemens segregerande effekt har en annan karaktär än bostadssegregationen. Den problemetableringen behöver Socialdemokraterna vinna bättre.
I dag är Socialdemokraterna föredömligt tydliga mot hedersförtryck och framväxten av parallellsamhällen. Men inte heller den omläggningen har gjorts utan någon självkritik mot tidigare ängslighet och undfallenhet. Därmed tappar den hos många väljare i trovärdighet.
Däremot är det viktigt att partiet också fortsättningsvis markerar tydligt mot rasism och diskriminering som bidrar till segregationen – och som högern alltid missar (eller förstärker).
3. Tydligare fokus på den klassiska konflikten om ökade resurser till välfärden kontra sänkta, allt för låga eller orättvisa skatter?
Partiets fokus på marknadsskolans misslyckanden har på många sätt varit rätt och riktig. Det bekräftas av valanalysen. Men den räcker inte. I stora delar av landet förstår man inte vad detta handlar om, för där finns inga friskolor eller privata vårdcentraler.
Socialdemokrater har i grunden alltid vunnit val på en annan prioritering: mer pengar till skola, vård och omsorg. Denna klassiska valvinnande konflikt kom bort i årets valrörelse
Vad som däremot ligger i själva kärnan i konflikten mellan den moderata och den socialdemokratiska samhällssynen är resurser och hur de ska fördelas. Moderater kommer i varje givet läge att prioritera allt för låga, ytterligare sänkta eller fortsatt orättvisa skatter framför att öka resurserna till välfärden. Socialdemokrater har i grunden alltid vunnit val på en annan prioritering: mer pengar till skola, vård och omsorg. Denna klassiska valvinnande konflikt kom bort i årets valrörelse.
4. Tydligare svar på ett antal centrala systemfrågor – inte minst elsystemet. Putins energikrig mot Europa har skapat den nu akuta elpriskrisen i Sverige och övriga EU. Men underliggande hade högern en mer sammanhållen berättelse om vad det var som hade gått fel – som delvis är korrekt, delvis falsk, och med en onödigt polemisk ton.
När högerpartierna falskt hävdade att Socialdemokraterna hade skapat dagens ”Magdapriser” genom att aktivt stänga ned hälften av landets kärnkraftverk och på så vis ”förstöra hela energisystemet”, så svarade socialdemokrater ofta bara att det inte var sant. Vilket är sant. Men det är också sant att Socialdemokraterna var onödigt sena på bollen att aktivt välkomna också ny kärnkraft som en del av den svenska fossilfria energimixen även på sikt. Och än i dag saknas den där tydliga och samlade berättelsen om vad som har hänt och vart vi borde vara på väg. Detta är ett exempel på ett område som Ida Karkiainen och övriga i Socialdemokraternas valanalys själva pekar på. Klokt.
ett exempel på hur partiet kan bli mindre präktigt
Detta kan också tjäna som ett exempel på hur partiet kan bli mindre präktigt. I stället för att enbart torrt konstatera att det inte stämmer att det var Socialdemokraterna som la ned Ringhals 1 och 2, så kan man peka på att Moderaterna och Kristdemokraterna så sent som 2019 röstade emot att stoppa nedläggningen av Ringhals. Eller att säkerhetsreglerna efter Fukushima – som var avgörande för Vattenfalls beslut att lägga ned Ringhals – togs fram under den borgerliga regeringen. Men också självkritiskt konstatera att Socialdemokraterna tidigare inte var tillräckligt aktiva i att ge ny kärnkraft tillräckliga förutsättningar.
Socialdemokraternas valanalys pekar på att en mängd olika faktorer bidrog till det för partiet så tvetydliga valresultat som nu har skapat ett allvarligt läge för Sverige. Det är viktigt att verkligen ta till sig av och dra rätt slutsatser av dessa. För denna oppositionsperiod är en fantastisk möjlighet att stärka partiet ytterligare. Även om man inte får 37 procents väljarstöd hela mandatperioden. Men då behöver man visa fler att Socialdemokraterna har den starkaste verklighetsförankringen, och samtidigt brinner för att komma till rätta med orättvisorna.
Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken