Daniel Färm: Sluta undergräva stödet till Ukraina!

Hittills har stödet för en mycket tydlig linje gentemot Putinryssland varit i det närmaste enigt både inom Sverige och EU. Politiskt har det inte funnits några avgörande skillnader mellan de svenska partierna sedan Vänsterpartiet svängde om och sa ja till vapenexport till Ukraina. Och EU-länderna har uppvisat en lika ovanlig som kanske oväntad enighet när det gäller just sanktioner mot Putinryssland.

Men samtidigt som Ukraina gör flera mindre framsteg på slagfältet och kämpar på mot en numerärt överlägsen fiende, så börjar vi nu se allt fler exempel på både politiker och från idrottens värld som tycks sakna förståelse för allvaret (eller – i åtminstone ett fall – ha en egen, mer Putinvänlig, politisk agenda).

• Zlatan poserar med krigsförbrytaren Kadyrovs närmaste. Zlatan Ibrahimovic fortsätter att visa att han inte borde ägna sig åt något annat än fotboll. Den svenske tidigare fotbollsstjärnan har redan tidigare gjort uttalanden som har visat på en antingen omogen, korrumperad eller närmast högerextrem samhällssyn. Exempelvis när han i fjol tyckte att Qatar – som har fått omfattande och hård kritik för allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och som driver ett närmast slavliknande ekonomiskt system – var ett av världens bästa länder.

I veckan poserade Zlatan glatt med den rysk-tjetjenske krigsherren Ramzan Kadyrovs söner Adam och Ali samt den tjetjenske MMA-mästaren Khamzat Chimaev, också med mycket nära band till Kadyrov. Kadyrov har förutom allvarliga övergrepp hemma i Tjetjenien även förordat användande av kärnvapen mot Ukraina, och hör definitivt till Putins ”krigshundar” både i retorik och i kriget mot Ukraina.

• Ungerns premiärminister Orbán poserar glatt med Putin själv i Peking. Att EU- och Natolandet Ungerns premiärminister Viktor Orbán saknar sans och balans är väl ett understatement i sig. Han har hela tiden varit motsträvig mot såväl stöd till Ukraina som till en allt för hård linje gentemot Putinrysslands aggressioner.

EU- och Nato-solidariteten med Ukraina var som bortblåst.

När Kinas president Xi Jinping bjöd in Putin och andra västkritiska ledare till ett tioårsjubileum av storsatsningen ”Den nya sidenvägen”, så valde Orbán att prioritera att åka till den träffen framför EU-toppmötet om situationen i Mellanöstern.

Väl i Peking träffade Orbán den krigsbrottsmisstänkte ryske presidenten Vladimir Putin – och skakade gladeligen hand med den man som närmast ensam ansvarar för det extremt blodiga och våldsamma fullskaliga kriget i Ukraina och det allvarligaste säkerhetsläget i Europa och världen sedan andra världskriget. EU- och Nato-solidariteten med Ukraina var som bortblåst.

• Riksidrottsförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson tvingades avgå efter att ha velat tillåta ryska lag att tävla i internationella tävlingar. Efter att i UEFA ha drivit att ryska lag ska få börja vara med och tävla igen – och därmed bryta några av de sanktioner som har lagts på Ryssland – så tvingades Karl-Erik Nilsson förra veckan att avgå från posten som ordförande för Riksidrottsförbundet.

Det var en högst rimlig konsekvens – men ett allvarligt tecken på en allt för lättvindig beredskap att ta in Putinryssland i kylan igen, samtidigt som Ukraina varje dag betalar för övriga Europas frihet med sina unga män och kvinnor samt civilbefolkning.

• Johan Pehrson (L) vill hellre skicka vapen till Israel än till Ukraina. Det på många sätt kanske allvarligaste exemplet på att tappa fokus på stödet till Ukraina stod Liberalernas partiledare Johan Pehrson för nyligen. Generellt sett har det funnit en stor och viktig samsyn mellan de politiska partierna om att stödet till Ukraina nu är prioriterat och bör få fullt fokus. Men i samband med Hamas fruktansvärda attack på Israel (dock innan kritiken mot Israels fullständiga blockad och bombningar även av civila i Gaza) krävde Johan Pehrson (L) att Sverige borde skicka en stor mängd avancerade vapensystem till Israel.

Här är det värt att stanna upp en stund. För det första saknar Israel knappast tillgång till avancerade vapensystem. Landet är en militär stormakt i sig, som dessutom sedan decennier har fått köpa vapen i princip fritt från USA och en mängd andra länder. Israel är beväpnat upp till tänderna. Det är inte avsaknaden av vapen som är problemet, utan dels att Israel kämpar mot islamistiska terrorister som lever och verkar mitt ibland den palestinska befolkningen, dels att det saknas en vilja till fredliga samexistenslösningar hos både Hamas och den israeliska högernationalismen – inte minst bland flera regeringspartier.

Och just nu har vi inte råd med den typen av obetänksamhet, slarv eller populism som Johan Pehrson gav uttryck för.

Men det riktigt allvarliga är att ökad vapenexport till Israel onekligen skulle behöva ske på bekostnad av möjligheterna att skicka mer vapen till Ukraina – som just nu onekligen behöver dessa betydligt mer än Israel. Man kan inte både vilja skicka de trots allt begränsade vapensystem och ammunition som finns till Israel och samtidigt hävda att stödet till Ukraina är det allt annat överskuggande, tillsammans med upprustningen av vårt eget militära försvar.

Det finns ingen anledning att tvivla på Liberalernas egentliga engagemang för Ukraina. Men obetänksamhet eller behov av att plocka snabba politiska poänger och att visa på att man verkligen vill stötta Israel så mycket som möjligt kan få allvarliga konsekvenser för det faktiska stödet och vapenexporten till Ukraina.

Och just nu har vi inte råd med den typen av obetänksamhet, slarv eller populism som Johan Pehrson gav uttryck för. Just nu behöver vi skärpta politiker som har fokus på det allra viktigaste: att hålla Putinrysslands offensiva förmåga nere, Ukrainas stridsförmåga uppe och Sverige inne – i Nato.

När det gäller det senare, så finns det anledning till en hög grad av försiktighet i optimismen efter beskedet att den turkiske presidenten Erdogan har skickat vidare den svenska Natoansökan till det turkiska parlamentet. Att ett eventuellt beslut skulle hinnas med under utlovade oktober månad går nog att stryka.

För det första är det faktiskt högst osäkert om det över huvud taget blir ett godkännande i parlamentet, där flera partier har gått på Erdogans allvarliga och oseriösa påhopp på Sverige.

För det andra: OM det skulle bli ett ja, så beror det enbart på att USA har gått med på att sälja stridsflygplanet F-16 till Turkiet. Om Sverige till slut skulle godkännas som Natomedlem, så skulle det i högst begränsad utsträckning bero på regeringens Kristerssons misslyckade förhållningssätt.

Daniel Färm är politisk redaktör