Daniel Färm: Skyll inte på Socialdemokraterna, Sabuni – Liberalernas kris är självförvållad

Liberalernas kris är på flera sätt sorglig – men i högsta grad självförvållad.

Ja, det är med viss sorg som jag ser hur botten tycks ha släppt helt för Liberalerna i den nya stora SCB-mätningen, där partiet får rekordlåga 2,5% av väljarstödet. Det är dels en personlig sorg. Jag växte upp nära Nyamko Sabunis familj i Kungsängen. Vi kände varandra. Jag hade tidigare en stor respekt för henne – även om vi långt ifrån alltid höll med varandra i sak.

det sätt på vilket Sabuni har hanterat vägvalet i regeringsfrågan gör mig minst sagt besviken

Men det sätt på vilket Sabuni har hanterat vägvalet i regeringsfrågan gör mig minst sagt besviken. Att så aggressivt attackera socialdemokratin, med hån, lögner och ett illa dolt hat är helt obegripligt. Socialdemokratin har verkligen ansträngt sig för att hålla ihop ett samarbete som kan hålla emot de mörkblå högerkrafterna som nu samlar sig. Att Liberalerna nu gör det till sin huvudfråga att byta ut Stefan Löfven som statsminister mot en mörkblå och SD-uppbackad högerkandidat är ett svek – mot sant liberala värderingar.

Det hade behövts ett sant socialliberalt parti

Det leder oss till den andra sorgen: över den missade möjligheten. Det fanns en lucka att fylla. Det fanns ett hyfsat stort utrymme för ett verkligt socialliberalt parti i svensk politik. Liberalerna hade kunnat välja att rikta in sig på bland annat den stora grupp medelklassväljare som inte själva definierar sig som ”vänster”, men som vill ha en bra skola, sjukvård, äldreomsorg samt sjuk- och föräldraförsäkringar istället för stora skattesänkningar för höginkomsttagare. Det finns många frågor som kräver pragmatiska svar. Det hade behövts ett sant socialliberalt parti.

Men nej: Nyamko Sabuni väljer istället att kasta sig i famnen på högerpartierna. Så nu har man lyckats med konststycket att skrämma bort i princip alla väljare. Timbroliberalerna lämnade säkert när Liberalerna gick med i januarisamarbetet. Men nu har man dessutom skrämt bort de socialliberalt sinnade väljarna, för vilka Sverigedemokraterna är en politisk ”no go zone”. Kvar finns – ja vadå? De futtiga 2,5 procenten enligt SCB-undersökningen. Men hur många av de är i själva verket moderata stödröstare? Antalet som verkligen anser att Liberalerna är det bästa partiet att leda Sverige är sannolikt ännu lägre. 2%? 1,5%? Det lär visa sig – när moderata stödröstare inser att en röst på Liberalerna är en bortkastad röst på ett parti som sannolikt inte kommer in i riksdagen.

Samtidigt finns det många hedervärda liberaler, som nu våndas över det vägval i regeringsfrågan som Liberalerna har gjort. Min egen sinnebild för en verkligen hedervärd liberal är 88-åriga (!) äldrekämpen och fortfarande aktiva riksdagsledamoten Barbro Westerholm. Men de är i liten minoritet. Det är tveksamt om de kan mobilisera tillräckligt stöd för att utmana Sabunilinjens galna färd mot stupet.

Nyamko Sabuni och partisekreteraren Juno Blom brukar skylla opinionsraset på regeringssamarbetet med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Men det duger verkligen inte som förklaring. Liberalernas problem är självförvållat – också i relation till januarisamarbetet.

Liberalerna hade i regeringsförhandlingarna kunnat lyfta en mängd frågor. Men de valde – tillsammans med Centerpartiet – att se Januariavtalet som en politisk troféjakt. Januariavtalet i sin helhet är bättre än sitt rykte. Där finns många bra satsningar på välfärden, jobben och integrationen.

Liberalerna valde aktivt ut ett antal frågor som de visste skulle svida för Socialdemokraterna.

Men där finns också ett antal förslag signerade Liberalerna och/eller Centerpartiet som är djupt problematiska utifrån en socialdemokratisk horisont. Liberalerna valde aktivt ut ett antal frågor som de visste skulle svida för Socialdemokraterna. Det var själva syftet bakom frågor som att slopa värnskatten och stoppa skattehöjningar för höginkomsttagare, att värna världens mest oreglerade arbetskraftsinvandring och privatisering av välfärden, samt att tvinga fram en förändring av arbetsrätten eller att öppna upp för marknadshyror.

Inga av dessa för samhället i rätt riktning: ökad frihet för vanligt folk. De är beställningsjobb från kapitalägarnas och höginkomsttagarnas lobbyister. Liberalerna ville visa sina Timbrokompisar att de var duktiga på att få igenom nyliberal politik.

Det finns bara ett problem med denna linje: man vinner inte väljare på den. Tror Liberalerna verkligen att de vinner ens ett fragment av de få höginkomsttagarväljare med löner över 60 000 kronor i månaden – som gynnas av slopandet av värnskatten? Det kan de glömma. Den lilla ekonomiska eliten har redan ett parti: Moderaterna.

Liberalerna hade istället kunnat välja en storsatsning på skolan (som absolut har fått mer pengar tack vare Januarisamarbetet, men som fortfarande behöver mycket mer resurser). Eller en ännu mer kraftfull förstärkning av sjuk- och föräldraförsäkringarna. Eller en extremt stark satsning på att bryta segregationen i Sverige.

Men nej, Liberalerna valde att gå in i ett samarbete i akt och mening att skada sin samarbetspartner – inte att förbättra det svenska samhället. Det är få väljare som belönar sådant beteende.

Dagens högerpartier kommer att äta resterna av det som en gång var Liberalerna till lunch

Liberalerna har – tillsammans med regeringen och Centerpartiet – stått bakom de historiskt kraftfulla krispaket som har krävt mycket politisk klokskap. Det var rätt. Det ska de ha cred för. Men istället för att själva stå upp för och göra krishanteringen till ett viktigt bevis för att det var rätt att inleda ett samarbete med andra ansvarsfulla partier så har Sabuni och Blom ägnat sitt ledarskap åt att ifrågasätta och smutskasta Stefan Löfven och Socialdemokraterna. Och att kasta sig i famnen på tre mörkblå (och kanske andra färgnyanser) starkt konservativa högerpartier. Det är idiotiskt självskadebeteende. Som om Sverige behöver ett fjärde mörkblått högerparti. Dagens högerpartier kommer att äta resterna av det som en gång var Liberalerna till lunch.

För egen del är jag förvånad över att Liberalerna ens har 2,5 procents väljarstöd efter ett sådant ledarskap och sådana strategiska felbedömningar.